Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Léon Blum (— personen). Försök till en karakteristik. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbytt: förtrytelse, harm och idel stridslusta. Han formligen
sprutade eld som en av »De sju mot Tebe».
Vid andra tillfällen, särskilt i skrift, använder han en
stridskonst efter andra principer: försiktig och på lång sikt. Gärna
börjar han då med att godtaga ett motståndarens argument; men
omedelbart därefter inskjuter han, att detta argument kan vara
av flerfaldig innebörd och att det endast är en av dessa
innebörder han själv är beredd att underskriva. Följer därefter en längre,
systematisk och oftast högst teoretisk och subjektiv utläggning
av det huvudbegrepp, under vilket det omtalade påståendet
sorterar. Varefter han, sedan denna vidare ram en gång uppdragits,
plötsligt, överraskande och ofta övertygande drager en slutsats,
som går ut på, att hur rätt argumentet i tidigare framhållen
bemärkelse än må vara, det är falskt och missvisande i detta
särskilda fall.
Äger motståndaren då — som fallet nästan regelbundet är —
icke Blums dialektiska träning, än mindre hans
allmänt-filosofiska bildning, står han handfallen, och då yvas Blums
partivänner, även bland arbetarna, över att som partichef ha en man, som
genom sin bildning gör en motståndare svarslös, dragande därur
den förhastade slutsatsen, att den socialism han försvarar är av
högre vetenskaplig halt. Har motståndaren likt Poincaré samma
läggning, kastar han sig med begärlighet in på en vederläggning
och förirrar sig debatten i rymder, varifrån åhörarna ha svårt att
åter draga den ned till terra firma. Är åter motståndaren — som
finansexperten Paul Reynaud — en kunnig teoretiker men än
skickligare praktiker, blir svaret ofta det ganska kärva, att Blums
systematiska uppläggning kan låta vacker nog, men är helt
subjektiv och vetenskapligt mer än diskutabel, i varje fall icke
av den art, att den övertygar någon practicus.
Vill man ha ett exempel på denna Blums förnäma värjföring,
kan man lämpligen söka det utanför politiken. Nedanstående
citat är hämtat ur Blums berömda bok om författaren Stendhal
och är riktat mot ingen mindre än Sainte-Beuve, den franska
litteraturkritikens altmeister:
»’En man som komplett saknar uppslagsrikedom...’ har
Sainte-Beuve sagt om Stendhal.
Under förutsättning att rätt förstå ordens innebörd, är
Sainte-Beuves anmärkning riktig. Stendhal saknar komplett
uppslagsrikedom av den art som Balzac i så rikt mått äger, d. v. s. han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
