Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1936. Av Olof Enckell - Tito Colliander: Ljuset - Bertel Kihlman: Idyll under åskmoln - Eric von Schantz: Slyngeln Måhrberg - Harald Hornborg: Bühlingen i uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärd optisk avhandling, som den halvblinde hjälten påstås författa.
Men har man förmågan att se bort från det yttre händelseförloppet
i berättelsen (det är ju ofta man får blunda för yttre osannolikheter
i annars goda böcker), kan man villigt erkänna den fina och
personliga konstnärligheten i återgivandet av den egendomliga, på sitt sätt
enformiga och färglösa men samtidigt äventyrliga och spännande
atmosfär, som omger den ögonsjukes isolerade tillvaro. Läsaren
upplever flödande solljus, färgrik blomsterprakt, hela den granna och
nyansrika koloraturen i Guds vackra värld med stark intensitet i
denna novell om en olycklig enstöring, för vilken den omgivande
verkligheten ligger höljd i grå och fattig skymning. Med säker konst har
Colliander byggt upp sin berättelse över detta motsatsförhållande, och
sin kulmen når skildringen, när författaren låter de två världarna,
solljusets och skymningens, mötas i en scen som visar oss den blinde
mannens trevande efter ett rodnande vildvinslöv ute på
sommarverandan.
Man kunde karakterisera Collianders »Ljuset» — jag tänker endast
på titelnovellen, bokens övriga berättelser äro svaga — som en
konstnärlig situationsbild, en målerisk interiör där skuggor och dagrar
blivit artistiskt fördelade i ett med exklusiv beräkning avgränsat rum.
Av en helt annan art är Bertel Kihlmans »Idyll under åskmoln», som
omsvepes av friska vindar från öppna havsfjärdar.
Kihlmans bok har väckt en viss uppmärksamhet på grund av
motivkretsen. Vad han företagit sig att skildra, är nämligen någonting,
som finlandssvensk litteratur förut försummat: det vardagliga,
borgerliga familjelivet i en lantlig villa ute i Helsingfors skärgård. En
av sina främsta tillgångar har berättelsen i de fina och sakkunniga
redogörelserna för simturer, fiskefärder och båtutflykter; författaren
når mer än en gång betydande resultat såsom en friluftslivets
genremålare. Särskilt bör framhållas kanotfärden till Sälskär, den lilla
klippön i havsbandet; den är utmärkt berättad, full av romantik och
ändå säkert förankrad i sommarvardagens verklighet. Realistisk och
trovärdig är också människoskildringen. Berättelsen är inte
koncentrerad kring en eller två hjältar, i romanens mittpunkt lever och rör
sig en hel professorsfamilj med man och hustru, barn, släktingar och
tjänstefolk. Av de många personligheterna i boken bör särskilt
framhållas Marika Gunnars, en idealgestalt av frimodighet, älskvärdhet,
praktisk duglighet och intellektuell rättframhet. Mot de friska
naturscenerierna och den förtjänstfulla psykologien ter sig tyvärr
romanens tidsskildring svag och blodlös. Kihlman har förlagt bokens
upplevelser till den ödesdigra sommaren 1917, den »röda» sommaren, och
denna sida av romanen har han inte förmått ge en konstnärligt
åskådlig och övertygande hållning. Teckningen av hela den historiska
bakgrunden måste betecknas såsom alltför utåtvänd och stereotypt
uppkonstruerad.
Av övriga finlandssvenska romaner från 1936 må nämnas Eric von
Schantz’ Slyngeln Måhrberg, ett försök till skönlitterär
behandling av kriminell ungdomspsykologi, Harald Hornborgs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
