Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kyrkan och tiden. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkan och tidén
rättelser på denna punkt rent historiskt skola i enskildheter tolkas,
är en sak för sig; för de första lärjungarna är det under alla
omständigheter ett lika överraskande som oomtvistligt faktum, att
den korsfäste lever och som en helig andemakt är verksam i sin
församling. I den fortsatta andliga gemenskapen med den levande
Herren och Frälsaren har kyrkan sitt sociologiska urfaktum.
Endast i och av denna gemenskap är kyrkan kyrka.
Denna paradoxala Kristustro — Kristus lever! — får nu
bestämda konsekvenser för kyrkans eget liv och för dess gärning.
Det blir kyrkans väsentliga uppgift att ställa varje tids människor
inför den levande Kristus, som alltjämt är verksam i ord och
sakrament. Kyrkans övertygelse är nämligen den, att varje
människa för sitt livs skull behöver komma i personlig kontakt med
den realitet, som heter Gud, uppenbarad i Kristus. Först
därigenom blir människan verkligen människa, d. v. s. en varelse,
kallad till tjänande insats i det mänskliga gemenskapslivet. Kyrkans
yttre organisation avser att göra henne så väl skickad som
möjligt för utförande av denna väsentliga uppgift. Vad särskilt
folkkyrkan beträffar, ligger dess egenart däri, att den vet sig stå i
ansvar för folket såsom helhet och alltså på alla de vägar, som stå
den till buds, har att söka nå enskilda och grupper av människor
med eArangeliet om Kristus.
Dessa summariska antydningar kunde kanske vara tillfyllest
för att ge en föreställning om själva den basis, på vilken kyrkan
arbetar. Hela kyrkans s. k. dogma måste ses mot denna bakgrund,
om man överhuvud skall bli varse dess inre mening. Som exempel
nämner jag den förkättrade treenighetsläran, ofta bedömd som
frukten av en spetsfundig tankelek, som bara fördunklar den
kristna monoteismen. I verkligheten sammanhänger denna lära
intimt och oupplösligt med det urfaktum, på vilket kyrkan bygger.
Om man nämligen tror, att Gud på ett unikt sätt uppenbarat sig
i Kristus, och att ban i och genom den levande Kristusanden
fortsätter att verka i människosläktets historia, så äro
förutsättningarna givna för en personlig gudstro, som utkristalliserar sig i tre
riktningar: tron på Fader, Son och Ande.
Ett ord torde böra tilläggas om den kristna
människouppfattning, som återspeglas i den kyrkliga förkunnelsen. Denna
människotolkning har föga av romantik i sig, men så mycket mer av
kärv realism. Människan är av naturen syndare, »inkrökt i sig
själv», fången i sin egen maktvilja. Först därigenom, att män-
271
20 — 37250. Svensk Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
