Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Frans G. Bengtssons Karl XII. Av Gustaf Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
jan framträdde som fulländad ledare och personligen på ett avgörande
sätt ingrep i företagens planläggning. Det är emellertid till fullo
bevisat, att konungen under de båda första krigsåren förtroendefullt
följde Stuarts, Rehnskölds och Dahlberghs råd beträffande såväl den
operativa som den taktiska delen av krigföringen. Först efter
diina-övergången på sommaren 1701 tog lian allt i egna händer.
Då Frans Gr. Bengtsson i överensstämmelse med sin tes om hjältens
likgiltighet för det nyttiga gör gällande, att Karl XII a priori
avskydde diplomatiens medel och alltid slog dövörat till för mer eller
mindre kloka råd, skjuter han nog också över målet. Att konungen
var oförmögen att personligen sköta förhandlingar och av olika
anledningar under de tidigare åren icke heller förstod att utnyttja de
politiska möjligheterna innebär icke, att han så fullständigt bortsåg
från dessa, som Frans G. Bengtsson i första bandet gör gällande. Hans
lyssnande till kloka råd framför Köpenhamn förorsakade, att ban,
som Frans G. Bengtsson själv framhåller, »gav upp och fann sig i det
skedda». Då ban efter landstigningen i Pernau avstod från beslutet
att omedelbart anfalla konung August för att i stället undsätta Narva
var detta, enligt vad Karl Wrede den 16 oktober 1700 skrev till Fabian
Wrede, resultatet av generalernas upprepade föreställningar.
Första bandets Karl XII möter oss emellertid kanske bäst gripbar
i kapitlet om Thorns belägring. Först konstaterar författaren nästan
ursäktande de starka militära skäl, som kunna tänkas ha motiverat
konungens beslut om belägringen. »Men samtidigt kan den andre
Karl — den mindre abstrakte och rationelle, den säkre hjälten, som
var sig själv nog, krigaren som konstnär — ha tänkt: Här ha vi en
fästning, morsk och fin, med bastioner och ravelliner nylagade och
god besättning: en trevlig sak som inan inte hittar varje dag: låt oss
en stund leka med den och se vad vi komma ihåg av Stuartens
lektioner i ämnet; allt det andra hinna vi alltid med sedan.»
Frans G. Bengtsson säger här åter klart ifrån, att vi icke helt eller
ens i främsta rummet böra uppfatta hjältarna »som någon sorts
nyttans springpojkar» och ur denna synpunkt vill han lägga minsta
möjliga vikt vid de påvisbara reella motiven för belägringen. Med
utgångspunkt från konungens i brev till Rehnsköld klart uttalade
avsikt att infånga de i Thorn inneslutna 6,000 sachsarna, måste man dock
hävda, att åtminstone han själv främst avsåg något nyttigt med
thornoperationen. Därmed vill jag icke hava sagt, att han icke
gladdes i sin själ inför utsikten till ett nytt storslaget militärt äventyr.
Problemställningen från Thorn är karakteristisk för första bandets
Karl XII:s-uppfattning. Jag skall nu med några exempel belysa, hur
hjälten framträder i det andra. Redan vid skildringen av Karl XII:s
i flera avseenden fördomsfria förhållande till sina orientaliska
bundsförvanter konstaterar Frans G. Bengtsson en viss eftergift i tidigare
strängt upprätthållna religiösa och etiska krav. Då han säger sig
förutsätta »ett visst mått av matematikerns logik i hans tankar även på
dessa områden», stämmer detta knappast med hans tidigare hävdande
av att hjälten och hans gärningar måste betraktas som självändamål
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
