Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Frans G. Bengtssons Karl XII. Av Gustaf Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
och ej som tjänande förnuftiga syften. Karl XII:s flykt från armén
vid Perevolotschna blir ännu svårare att infoga i den från början
anlagda tankegången, och Frans G-. Bengtsson erkänner öppet: »Som
hjälte borde han ha stannat, ali fångenskapsrisk och alla politiska
nödvändigheter till trots, som konung måste han gå.» Efter detta
erkännande blir det lättare för honom att i fortsättningen framhålla
även vissa nyttighetsbetonade drag i konungens väsen, vilket
otvivelaktigt måste hälsas med stor tillfredsställelse av representanterna för
»en prosaiskt kausalitetsgrubblande vetenskap», vilkas uppfattning
hädanefter icke behöver stå i någon principiell motsättning till Frans
G. Bengtssons.
När författaren i samband med konstaterandet av Karl XII:s
politiska nyorientering i Turkiet anmärker: »Ingenting kunde vara
bittrare för honom än att på detta sätt få erkänna sig övervunnen, men
intet annat fanns att göra», tager han ett stort steg vidare på den
nyinslagna vägen.
Då Frans G. Bengtsson vill göra gällande, att Karl XII aldrig blev
någon fullfjädrad diplomat, är det svårt att veta, vad ban menar,
eftersom han icke förnekar, att konungen ledde och godkände Görtz’
»diplomatiska taskspelerier runt Europa». Man måste nog också ställa
sig tveksam till påståendet, att »han fasthöll sin övertygelse att
skurkaktighet i politik alis inte var mera ursäktlig än skurkaktighet i
privatlivet och att han kunde alis inte tillerkänna furstar någon
särställning i någotdera fallet». Om man studerar Karl XII:s
egenhändiga brev från Bender till envoyén Funck i Konstantinopel den 25
april 1712, skall man finna, att konungen när det gällde att betvinga
sina politiska motståndare icke ryggade tillbaka för ganska
fördomsfria metoder. Han handlade helt enkelt så som varje statsman i detta
läge skulle ha handlat.
Frans G. Bengtsson har icke undgått att lägga märke till att de
förändringar, som ban konstaterar hos konungen efter Poltava, belt ocli
hållet betingades av dennes strävan att finna utvägar till rikets
räddning ur den överhängande faran. Därför har det också blivit
nödvändigt att modifiera hjältedefinitionen från första bandet. Hjältarna få
icke sin benämning, därför »att de äro framstående i slagsmål, utan
därför att de äro av sådan oförändrad hårdnackenhet i alla skiften
samt upptända för andra ting än dem människor i gemen bry sig om».
Från denna utgångspunkt är det Karl XII:s oryggliga beslut att
tvinga fienden att åter böja sig under hans vilja, som är kriteriet på
hans hjälteskap. Däremot finnes föga att erinra.
Resultatet av denna granskning blir alltså, att Frans G. Bengtsson
i sitt arbetes andra del, som handlar om hjältesagans nioåriga
tragiska epilog, icke kunnat upprätthålla den värdesättning av Karl XII,
som han med sådan brio hävdat i skildringen av de oavbrutna
framgångarnas period. Då författaren det oaktat icke ett ögonblick vill
frånkänna Karl XII hjältenamnet, måste han i vissa avgörande
punkter revidera sitt tidigare hjälteideal. I stället för den för
följderna av sina handlingar likgiltige trotsaren av ödet har en mera
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
