Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 20 maj 1936 - Sanktionsfiaskot och Englands svaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När utvecklingen nått så långt, är det fara värt, att punkt måste
sättas för folkförbundets saga som organ för internationell
rättsordnings hävdande och som skydd för svagare stater mot
hänsynslösa grannar. Måhända går förbundet mot en ny æra som
diskussionsklubb och europeiskt forum för ambitiösa utrikesministrar,
dessutom med vissa allmännyttiga strävanden, såsom den vita
slavhandelns bekämpande och almanackans reformering, på sitt
program. En viss risk kommer dock alltid att finnas, att den franska
diplomatin vid behov försöker galvanisera liv i resterna, när det
blir fråga om en annan aggressiv stormakt än Italien. För dem, som
för Europas skull hoppats, att N. F. till slut skulle kunna utveckla
sig till ett bålverk för freden och ett organ för utjämning, te sig
framtidsperspektiven ej ljusa.
Hur olycklig denna den Wilsonska skapelsens utvecklingsgång än
är, torde den knappast förvåna dem, som sedan 1920 sökt iakttaga
dess öden utan att svälja varje bokstav i protagonisternas orationer.
N. F. är ej den första fredsorganisation, som mist sin praktiska
betydelse eller förvandlats till vapen i en viss maktgrupps hand, och
det blir knappast heller den sista. Realpolitiskt allvarligare just i
dagens situation är en annan sak.
För den övervägande delen av svensk efterkrigsopinion har
beundran för England och förtroendet till dess makt, till den engelska
politikens rättrådighet och till den engelska diplomatins skicklighet
varit de fasta punkterna i ett förbryllande skådespel. Englands
tillbakagång som världspolitisk maktfaktor under Lloyd Georges
dilettantism och Austen Chamberlains frankofili har passerat obemärkt
i Stockholm. Den abessinska krisen har nu låtit alla kasta en blick
bakom Downing streets fasader. Ingen ärlig betraktare kan då
komma ifrån, att vad som utspelats under det sista halvåret, är den
största nationella förödmjukelse, som drabbat England sedan det
nordamerikanska frihetskriget. Det har visat sig, att den engelska
krigsmakten fått förfalla till ett sådant skick, att man inför valet
mellan risken av en väpnad konflikt med den svagaste av
stormakterna och en öppen förödmjukelse föredragit den senare, trots att
prestigen är den viktigaste förutsättningen för imperiets bestånd.
Så förhåller det sig med Englands maktmedel mindre än tjugo år
efter segern i världshistoriens största krig. Klokheten i den
statskonst, som inför all världens ögon utan tillräckliga resurser ställt
sig i Mussolinis väg i ett ögonblick, som betydde liv eller död för
den fascistiska diktaturen, är också allom uppenbar. Och den
planlöshet och den vacklan mellan olika riktningar, som präglat
Londonkabinettets åtgöranden, hava under det sista halvåret lämnat rikligt
stoff för tysk, japansk och amerikansk press’ begrundan.
Värst har naturligtvis debâclet drabbat dagens makthavare i
England, främst premiärministern. Detta gäller ej blott rent politiskt
utan även personligt, ty genom ödesdigra missgrepp vid flere
tillfällen, värst under Hoarekrisen i december, har Baldwin, även inom
stora grupper av sitt eget parti, ådragit sig direkt missaktning. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
