Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 20 maj 1936 - Sanktionsfiaskot och Englands svaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fiaskot även måste få ödesdigra verkningar för den närmast
ansvarige fackministerns ställning, är klart, även om man till Anthony
Edens försvar kan göra gällande, att han övertog ett hopplöst spel.
Samtidigt har det konservativa partiets å sistone största tillgång,
Neville Chamberlain, även fått se sin position försvagas på grund
av den besvikelse, som skattehöjningarna i hans sista budget utlöst.
Även i övrigt står den nationella regeringen på svaga fötter, och
vill det sig illa, kan budgetläckeskandalen ytterligare förvärra dess
ställning. Det »nationella arbetarpartiet» har visat sig vara en ren
fiktion, och dess två galjonsbilder, Ramsay MacDonald och Thomas,
äro personligen svåra belastningar för kabinettets anseende.
Missgrepp in personalibus såsom kronjuristen Sir Thomas Inskips
oväntade utnämning till minister för försvarsgrenarnas koordinering, ett
ämbete, för vilket han ansågs sakna nödiga kvalifikationer, hava
ytterligare undergrävt regeringens grundvalar.
Allvarsammast är, att de möjligheter, som yppa sig till dess
avlösning, äro än sämre. Den utomordentligt energiska konservativa
frond, som under Churchills ledning och tydligen med välsignelse
från flere andra exministrars sida arbetar för Baldwins störtande,
har i dagens viktigaste fråga till synes grävt ned sig i ett sterilt
beroende av 1914—1918 års förhållanden och idéer. Komma dessa
kretsar till makten, torde varje utsikt försvinna till en fredlig
lösning av de stora europeiska problemkomplexen. Den officiella
oppositionen åter har på ett fullkomligt häpnadsväckande sätt lagt
sin brist på utrikespolitiskt förstånd i dagen. Dess visdom har
bestått i det mest utmanande beteende mot de makter, som äro
mr. Attlee et consortes misshagliga, samtidigt som man frenetiskt
motsatt sig de försvarsåtgärder, som äro oundgängliga, om England
överhuvud taget skall kunna utöva något inflytande. Denna
oppositionens undermålighet torde vara förklaringen till att det sista
fyllnadsvalet (i Peckham) trots regeringspolitikens fiasko endast
resulterade i att en obetydlig högermajoritet förbyttes i en mikroskopisk
socialistseger.
England befinner sig sålunda i den ogynnsammaste situation, som
kan tänkas, med en diskrediterad regering och en oduglig opposition
i det ögonblick, då de svåra psykologiska verkningarna inom
imperiet av det abessinska nederlaget kunna väntas börja göra sig
gällande. Att Mussolinis afrikanska ambitioner ej uttömts, torde också
vara säkert. I Egypten hotar en allvarlig kris, då konung Fuads död
sammanfallit med det antiengelska wafdpartiets framträngande till
makten. Vad som kan hända i Östasien, kan ingen förutse. Även
Englands inre motståndskraft synes allvarligt undergrävd.
Salongsbolsjevikiska och pacifistiska strömningar göra sig breda vid
universiteten, och rekryteringen av armé och flotta kämpar med
allvarliga svårigheter.
Svåra faror hota sålunda det brittiska imperiet i samma
ögonblick, som dess lednings anseende och handlingskraft synas
betänkligt svika. Detta förhållande är av omätlig betydelse för de svagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
