Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 20 maj 1936 - Sanktionsfiaskot och Englands svaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkare opinion för att kräva avskaffandet av sanktionerna mot
angriparen, vilken ej blott trampat förbundsakten under fötterna
utan även fört kriget med en hittills okänd brutalitet och i strid med
nyligen ratificerade traktater. Och bland dem, som Italien till behag
vilja nedskrota sanktionsapparaten, märkas ej endast brittiska
diehards och franska rustningsmagnater utan även en sådan
prototyp för den diplomatiska respektabiliteten som Sir Austen
Chamberlain, den gamle fredspristagaren, som med oefterhärmlig grandezza
uppburit Gallas härfördärvarens roll i efterkrigsårens engelska
statskonst.
Om il Duce visat större fryntlighet, hade sannolikt ridån kunnat
gå ned över dramat i Genève efter en effektfull sluttablå, där den
gödda kalven slaktats åt baron Aloisi till tonerna av Paul-Boncours
vältalighet, medan senapsgasen legat tung över scenen. Viljan att
uppehålla sanktionerna var under dagarna före det sista rådsmötet
märkbart uppluckrad i engelska regeringskretsar, helt naturligt för
resten, då knappast någon tror, att de skola leda till resultat. Hade
Mussolini funnit sig i vissa konvenanshänsyn, hade förmodligen en
abessinsk marionettstat under någon lämplig överlöpare tagits med
uppräckta händer av västmakterna såsom en om ej lysande så dock
presentabel lösning av ett ömtåligt problem. Men il Duce hade andra
planer. Hellre än försoningsscener i Genève spelade han antik teater
i Rom. Härmed försvårades en uppgörelse. Att proklamera den rena
annektionen var att direkt anmoda ej blott N. F. utan även England
och Frankrike att gå under oket. Vidare uppstod en mulen stämning
bland de Medelhavs- och Balkanstater, som kunde befara att bliva
de nästa föremålen för pax romana. Följderna blevo sanktionernas
fortbestånd till mitten av juni, baron Aloisis exodus och en tydlig
försämring av såväl de engelsk-italienska som de fransk-italienska
relationerna. Hur denna nya konflikt skall lösas, återstår att se. Men
man kan svårligen vänta, att England nu, sedan marskalk Badoglio
hunnit blåsa allstot i Addis Abeba, skall vilja taga de risker, som
London ej vågade trotsa, medan negus’ arméer ännu höllo
angriparen stången. Att Frankrike i nuvarande situation skulle slå in på
en väg, som kan leda till Stresafrontens sprängning och ett
tyskt-italienskt närmande, är i och för sig osannolikt. Paristidningarnas,
även de radikalas, kommentarer peka också i helt annan riktning.
Ytterligare är det tydligt, att sanktionsfronten är i upplösning.
Ecuadors utträde saknar praktisk men ej psykologisk betydelse.
Chiles fronderande är allvarligare, och faller Sydamerika helt ur
ledet, torde det vara svårt att förmå andra att stanna kvar. Bland
de stater, som annars av intresse och böjelse uppträda som
folkrättens riddarvakt, synas somliga hava utbytt beslutsamhetens friska
hy mot en helt annan kulör. Om ej den segerdruckna italienska
opinionen driver Mussolini till nya utmaningar, förefaller det därför
troligt, att man i sinom tid får inregistrera en uppgörelse, som
i någon form överantvardar förbundsbrodern Abessinien åt det
nya Rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
