Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1935. Av Olof Enckell - Tito Colliander: Taina - Eric von Schantz: Vägen leder uppåt - Sigrid Backman: Under Häxböles sol - Monica Wasastjerna: Det nya året
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
fruktbärande, och de bli det inte minst tack vare den bakgrund av
personlig erfarenhet, mot vilka spörsmålen ställas. Härtill kommer
att stämningar och resonemang äro givna med en retorisk kraft, som
måhända inte helt harmonierar med de olika kapitlens karaktär av
kärleksepistlar, men som äger förmågan att rycka läsaren med sig.
Svagheten hos boken ligger i Tigerstedts okritiska benägenhet för att
patetiskt överbetona både fakta och stämningslägen.
Till samma generation som Tigerstedts hör Tito Colliander, som
med berättelsen »Taina» gett sin tillsvidare tyngst vägande bok.
Colliander rör sig med förkärlek i den ryska emigrantmiljön på
Karelska näset, och det är även denna omgivning ban nu berättar om
med förtrogen saklighet ocli vacker poetisk inlevelse.
Den lilla romanen handlar om en ung ryska, som från
Sovjetrepubliken smyger sig över till Finland, och om de öden, som möta
henne i den landsflyktiga kolonin väster om Systerbäck. Vid sidan
av hjältinnan, med fin sympati tecknad i mjuka, konstnärliga drag,
står ett helt typgalleri av ryska män och kvinnor i exilen. Många av
dessa gestalter äro skickligt levandegjorda, särskilt förtjäna
baronessan Eieber och hennes betjänt att framhållas. Hela skildringen är
välgörande fri från det sensationsmakeri och den sentimentalitet, som
oftast vidlåder den ryska emigrantlitteraturen; såväl psykologiskt
som stilistiskt är boken given med lika stor mänsklig som konstnärlig
balans. Berättelsens brist ligger i den osäkra kompositionen. Men
de positiva sidorna, framför allt den mjuka, sannfärdiga psykologien
och det artistiska greppet om uppgiften, bli likväl avgörande för
intrycket, som boken kvarlämnar, och det innebär knappast en
överdrift att beteckna Tito Colliander såsom en av den unga
finlandssvenska prosans löftesrika, konstnärliga tillgångar.
En av fjolårets debutanter, Erie von Schantz, har blivit livligt
uppmärksammad av kritiken. Hans roman heter »Vägen leder uppåt», och
den är säkerligen värd att ihågkommas, om också mera på grund av
stoffet än för den konstnärliga behandlingens skull.
»Vägen leder uppåt» har blivit kallad »en finländsk Pinnebergs.
Boken är förlagd till en landsortsstad, lättigenkänd som Vasa, och
berättar om en fattig journalist, som blir arbetslös. Hela skildringen
bär en omisskännlig prägel av äkthet; mycket i boken torde även ha
sin bestämda motsvarighet i verkligheten. Till det intresse, boken
väckt, har synbarligen också bidragit, att den så nära tangerar
finlandssvenskarnas nationella och politiska problem. Men framför
allt är »Vägen leder uppåt» läsvärd, därför att den med sin skildring
av den intellektuella arbetslöshetens misär upptar till behandling ett
aktuellt, socialt problem, något som varit mycket sällsynt i den yngre
finlandssvenska dikten. Vad konstnärligheten beträffar, framträder
von Schantz som en nykter, lågmält realist utan större stilistisk
pregnans.
Bland övriga finlandssvenska prosaberättelser förtjäna att
omnämnas Sigrid Backmans »Under Häxböles sol», en oförarglig, skämtsam
skildring av finlandssvensk bygdepatriotism, Monica Wasastjernas
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
