Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1935. Av Olof Enckell - Örnulf Tigerstedt: Utan örnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
har denna gång- stått i mittpunkten för hans intresse. Men även när
det gäller psykologien blir hans litterära teknik utslagsgivande; lian
begagnar sig med förkärlek av den s. k. inre monologen, som belyser
och avslöjar människorna inifrån. Vad lian strävar efter, är att låta
själslivets dolda sammanhang framträda naket och omedelbart, och
tack vare hans ytterst särpräglade, ställvis raffinerade ordkonst får
framställningen en övertygande, konstnärlig slagkraft.
Också innehållet är representativt för den revolutionära
litteraturart Diktonius företräder. De »medborgare» han avporträtterar äro
alla, på ett undantag när, avsigkomna, förolyckade eller
mindervärdiga. Hjälten i »Gossen och grimman», en av samlingens bästa
berättelser, är ett värnlöst sockenbarn, som omgivningens råhet driver i
döden; och mästerverket »Älgkulan» handlar om en åldrig husbonde,
som får uppleva att gården, vilken han rödjat upp i ödemarken, blir
såld på exekutiv auktion. Berättelserna ha sålunda nästan alla ett
bestämt socialt underlag, men detta innebär inte att de skulle vara
präglade av en aggressiv social tendens. Även om författarens
sympatier och antipatier ibland bli märkbara, förlorar lian aldrig sin
konstnärliga balans.
»Medborgare i republiken Finland» innehåller även svaga partier;
framför allt gör berättelsen »Mamma» ett mycket tillfälligt intryck.
Men dessa brister kunna inte hindra, att »novelliaden» hör till
Diktonius’ och den yngre finlandssvenska prosalitteraturens mest
egenartade verk.
En annan bok, som åtminstone ur finlandssvensk synpunkt bör
tillmätas ett avgjort intresse, är Örnulf Tigerstedts »Utan örnar».
Volymen är inte en roman eller novell i egentlig mening; den bjuder på en
samling brev, i vilka epistlarnas författare berättar om sig själv,
sina erfarenheter, sin livssyn och sina naturupplevelser. Att boken
väckt uppmärksamhet beror inte minst på, att den uppfattats såsom
en mycket personlig självuppgörelse av den mest uppmärksammade
representanten för utpräglat högerorienterad finlandssvensk ungdom.
Tigerstedt har både hemma och i Sverige blivit uppfattad såsom
fascisten eller nazisten i finlandssvensk litteratur, med hur stor rätt,
kan troligtvis endast han själv slutligt avgöra. I varje fall har han
aldrig naivt och reservationslöst anslutit sig till någon av dessa
politiska skolor; och i »Utan örnar» blottar han även den skepsis och
besvikelse, som dolt sig under den antagna, svarta rustningen. I få ord
knnde man säga, att volymen berättar om ångestkomplexet bakom en
utåt självmedveten, för att inte säga utmanande, militärisk attityd.
Ledmotivet i »Utan örnar» är brevförfattarens lidelsefulla krav på
självkontroll. Medan den moderna litteraturen i övrigt tenderar mot
allt större frigjordhet och respektlöshet, så uppträder här en diktare,
vars bärande patos gäller just disciplin och bundenhet. Tigerstedt
utgår från antitesen: kultur — natur, ett motsatsförhållande, som även
kan uttryckas med ordparet: konst — liv. Denna antites tangerar
slutligen, i Tigerstedts framställning, det politiska och sociala problemet:
diktatur — kaos. Frågeställningarna äro otvivelaktigt intressanta och
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
