Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 23 november 1935 - Regeringsarbetets ordnande - Kyrkan och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värde att veta, att de kloka och erfarna engelsmännen inrymma i
regeringen mer eller mindre arbetsfria platser åt vissa politiker,
varigenom regeringarna otvivelaktigt vunnit i erfarenhet och
auktoritet.
Kyrkan och kriget. Den 2 november skrev Soc. Dem., »att ingen hjälp är att
motse från de kristna kyrkorna i kampen mot kriget
och rövarpolitiken», och krävde samtidigt »från all världens
predikstolar ett korståg» till hävdande av rättens sak. Denna kritik av
kyrkan synes vila på en grundlig obekantskap med vad som från
kyrkans håll åtgjorts.
För att göra tydligt, hur oriktig regeringsorganets tendentiösa
uppgift varit, behöver här blott hänvisas till ärkebiskoparnas av
Canterbury och Uppsala till folkförbundet avsända gemensamma
telegram i slutet av juli och deras fortsatta bemödanden att påverka
statsmännen; till budskapet i augusti från rådsmötet i Chamby med
världsförbundet för mellanfolkligt samarbete genom
kyrkosamfunden; till telegrammet den 22 augusti till påven, folkförbundet och
stormaktsregeringen från ekumeniska rådets exekutivkommitté (»ett krig,
börjat utan anlitande av skiljedom eller andra medel för en fredlig
uppgörelse, är en outhärdlig orätt mot mänskligheten och en synd
mot Kristi bud»); till uttalandena den 27 oktober av biskop Bohlin på
Svenska ekumeniska föreningens årsmöte i Gävle och av rektor
Manfred Björkquist i Vår Lösens septembernummer (»isolerande
välfärdssynpunkter ha ingen talan i en släktets ödestimma... Sverige
skall icke inför framtiden bära anklagelsen, att det svikit sin plikt i
mänsklighetens och rättens sak») o. s. v. Vidare har kyrkan anordnat
eller medverkat vid talrika opinionsmöten rörande konflikten, och
särskilda fredsgudstjänster ha hållits på skilda håll i Sverige och
utlandet — särskilt uppmärksammad var en stor interkonfessionell
gudstjänst i S:t Pierrekatedralen i Genève samma dag, som
folkförbundets rådsmöte började. Ärkebiskopen har för sitt stifts
prästerskap anbefallt en särskild förbön för freden. Vi kunna stanna vid
denna uppräkning. Kyrkan har, så långt det står i dess makt,
sannerligen ej varit overksam. Dess »osynliga» opinionsbildande insats vid
gudstjänster, församlingsaftnar, ungdomsmöten och sammankomster
av mångahanda slag kan ej skattas ringa.
Svagheten i kyrkans fredsarbete är dock, att den ekumeniska
rörelsen misslyckats i sina strävanden att få till stånd en »enhetsfront»
— uttrycket är biskop Bohlins — med det romersk-katolska lägret.
Därmed har den ekumeniska rörelsen ställts utan möjlighet att kunna
direkt påverka opinionen i Italien. Påvens och den romerska kyrkans
hållning har varit föremål för olika utläggningar och rykten.
Ärkebiskopen av Canterbury sökte komma i kontakt med honom för att
åstadkomma en gemensam fredsaktion men fick ett avböjande svar:
den helige fadern kunde icke vidtaga några åtgärder utöver vad han
redan åtgjort, dit väl få räknas ett par — som det visat sig — helt
verkningslösa uttalanden mot kriget. Föga anmärkningsvärt är, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
