Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 23 november 1935 - Regeringsarbetets ordnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tikerna. Han kunde då inom regeringen fylla endera av två helt
skilda uppgifter.
En av den tredje konsultens tänkbara uppgifter ligger i linje med
hr Möllers tankegång. Han skulle kunna kallas till assistent inom
ett visst ansträngt departement, eventuellt under namn av biträdande
fackminister. Ehuru han som sådan borde stå under överinseende av
departementschefen, vilken hade att kontrasignera konungens beslut
i ärenden rörande departementet, kunde han inom sitt specialfack
vara biträdande föredragande inom regeringen och företräda denna
i riksdagen. Därigenom behövde icke departementalorganisationen
utsättas för någon onödig rubbning. Biträdessystemet vore dessutom
att föredra framför en annan, närliggande utväg, nämligen en
sådan politisering av statssekreterarämbetena, som i enlighet med den
nu i socialdepartementet praktiserade metoden faktiskt gör
statssekreteraren till ett slags biträdande minister. Framför allt stode det
’i bättre överensstämmelse med reglerna för den konstitutionella
ansvarigheten att ha en biträdande minister inom regeringen än på
ämbetsmannapost formellt utanför densamma. Dylika biträdande
ministrar kunde vara särskilt önskvärda, när ett stort reformförslag
skall framläggas, t. ex. i försvarsfrågan just nu. Statsminister
Hammarskjöld hade som krigsminister 1914 till faktiskt biträdande
minister dåvarande konsulten överstelöjtnant Mörcke, och hr C. G.
Ekman begagnade sig delvis av samma recept, när han 1930 gjorde
sitt — i och för sig sannolikt föga lyckade — drag med
»inmalnings-konsulten» Österberg; båda gångerna var med nuvarande
grundlagsföreskrifter förfarandet endast möjligt därigenom, att statsministern
samtidigt övertog chefskapet för ett departement. Om en tredje
konsult skulle få till uppgift att biträda i departement, som förberedde
viktiga reformförslag, kunde han tillsättas på villkor att blott stanna
i regeringen så länge de frågor voro aktuella, för vilka han tillkallats.
Hans post kunde därigenom göras rörligare än övriga statsråds och
sålunda möjliggöra för en kvarsittande regering att utan personliga
störningar till varje riksdag intaga en just då behövlig, antingen
från politiken eller från förvaltningen hämtad sakkunnig.
Men den tredje konsulten kunde också få en annan uppgift. En
regering kan ha ett legitimt intresse av att i sitt lag uppta någon
politiker, som utan att egentligen passa som chef för något
departement och utan att fylla grundlagens föreskrift om föregående
förvaltningstjänstgöring ändock vore en värdefull tillgång vid rådslagen.
På sådant sätt skulle män av Stallerhults och Tumhults typ ha
kunnat få plats i någon tidigare högerregering utan att statsministern
fördenskull behövt betungas med ett departementschefskap; man kan
också göra det tankeexperimentet, att Oscar II och Arvid Posse 1880
enats om att medtaga Carl Ifvarsson, därest en sådan utväg då stått
till buds. Ett tillskott av denna art till rådgivaruppsättningen —
ett-slags biträdande statsminister — behöver knappast inge någon
farhåga och kunde särskilt i det tänkta fallet Ifvarsson lia varit av
största betydelse för den politiska utvecklingen. Det bör ej vara utan
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
