Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERN I SVENSKT KULTURLIV 243
Lonsdale. Om man talar långsamt, följer också diverse annat
med. Gesterna bli onödigt högtidliga. Man rör sig medvetet
och pretentiöst. Det hela blir stelt och konstigt. Åskådaren blir
förbryllad och tröttad i stället för upplivad.
I sina tankeeggande och inspirerände memoarer berättar
August Lindberg om en av sina första chefer, den kringresande
teaterdirektören Uller. Han tog emot novisen med följande
emfatiska visdomsladdning: »Det svettas för litet på svenska
scener!» Han påpekar skillnaden mellan danskt och svenskt.
I Köpenhamn spela de, »som om var och en hade en piska efter
sig». Även om talet om våra dagars oerhörda jäkt stundom
verkar litet importerat och krystat i Sverige, bör teatern icke
genom en pedantisk sävlighet, om än spirande ur aldrig så
ädla bevekelsegrunder, utmana tidens puls och anda. Jag
håller på Uller mot Strindberg.
Talet måste spraka av liv från scenen. Intet ännu uppfunnet
maskineri kan ersätta ordet. »The play is the thing!» De
vackraste möbler kunna icke göra ett dramatiskt verk levande.
En förnäm uppsättning är långt ifrån alltid konstnärligt
förnäm. Den kan, som så ofta när det gäller Shakespeare, bli rent
ödesdiger.
Shakespeare spelas hos oss för vördnadsfullt. Som stöd åt
publikens fantasi svävar Shakespeare gärna ut i poesi, och
skapar därmed just de effekter, som nutidens över sol och måne
suveränt härskande regissörer älska att framtrolla med
scentekniska medel. Följden blir ofta raka motsatsen till vad som
avsetts. Synintrycken överväldiga, oroa, trötta, i stället för att
ge stöd åt fantasien. Uppmärksamheten dras från det centrala,
ordet. En enkel ram är icke sällan mest värdig mästerverket.
Tapetserarkonst har spelat svensk teater månget dumt spratt.
Maskindyrkan överflyttad till scenen kan urarta — och har på
sina håll urartat — till kortsynt vurm. Men därför är den
moderna teatertekniken naturligtvis ingalunda i sig själv ett
ont. Den förstklassige yrkesmannen begär och trivs endast
med förstklassiga verktyg. Vi ha snarare för litet än för
mycket av maskinell utrustning på våra teatrar. Vår nationalscen
var, groteskt nog, föråldrad redan när den kom till. Om icke
annat så borde då, tycker man, den ofrånkomliga
nödvändigheten ha tvungit vår scenkonst in på banor som leda mot
andlig fördjupning. Har så skett1? Fanns det icke långt mer liv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
