Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varpå beror denna besynnerliga nästan skrämselartade
avsky för ordet? På bristande intellektuell träning i skolåren?
Eller på språket självt? Är språket för tungt, för klumpigt?
Är det för stelt för att sant och genuint återgiva tankarnas
spel? Krossar det genom sin massivitet den lätta repliken?
Säkert är, att översättningarna av sprudlande engelska och
franska konversationspjäser ofta äro för valhänta för att ledigt
kunna framföras och smältas. Hamlet manar skådespelarna att
låta replikerna komma »trippingly on the tongue». Kan
svenskan komma så? Är vårt språk, om man undantar vissa
virtuoser, fientligt mot komediens och farsens ton?
Om publiken sålunda är benägen att tröttna fort, borde man
då inte hjälpa den? Och vore det inte en hjälp att rappa på
speltakten? Paradoxalt nog finns det väl i stället knappast
något land som spelar teater med sådan grundlig tonvikt på alla
ord och stavelser. Det stryks ibland hänsynslöst och med
förödande resultat i texterna på det att man må förunnas så
mycket bättre tid att på scenen kärleksfullt skulptera orden på
tungorna.
Var det annorlunda förr? I sitt memorandum till Intima
Teaterns personal av juli 1908 utlägger Strindberg,
»regissören», diktionens lagar. Det talas för fort, säger han. Vi säga
ska för skall, e för är, va för var, fott för fort. Konsonanterna
vanvårdas. »Skådespelaren (undervisar han) hörs endast
genom långsamt och distinkt uttalande av varje bokstav.» Det är
icke en sträng akademiker utan en av vårt språks störste
mästare som ger denna föreskrift. Han helt enkelt upphäver
med ett penndrag det onekligen pinsamma men faktiskt
existerande avståndet mellan svenskan som skriftspråk och talspråk.
Jag undrar, om det inte varit bättre för svensk scenkonst, om
våra direktörer förgätit dessa rader i Strindbergs rika alstring
för teatern och bättre kommit ihåg resten, i stället för tvärtom.
Bland de långsamt och distinkt uttalade bokstäverna kan
repliken lätt förkomma. Tydligheten beror icke på långsamt
uttal utan på en genom medveten träning vunnen förmåga att
artikulera.
Trots enstaka ansatser att öka tempot kunna våra regissörer
i allmänhet ej fritagas från skuld till den normala släpigheten.
Rena farsen tas ofta i begravningstakt. En rytm i repliken
som må synas värdig Ibsen och Strindberg blir genant för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
