Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 ESKIL SUNDSTRÖM
flykt, personlig iakttagelse, mänskligt sanningsinnehåll i
genomsnittet av teater för några årtionden sedan f
Detta gäller i smått som stort, folkskådespelet såväl som det
stora dramat. I London tar man Shakespeare enklare,
mänskligare. Häromåret gavs Hamlet vägg i vägg på två teatrar på
Shaftesbury Avenue. På den ena framträdde Herr Moissi i en
tysk på äktmodernt vis skarpt blåstruken version. På den
andra spelade en ung engelsman, Mr Gielgud, Hamlet i en så gott
som oavkortad upplaga. Herr Moissi fick slå igen. Mr Gielgud
vann en glänsande Viktoria. Segern var ärlig. Det fanns ingen
falsk nationalism insmusslad i den. Det var frisk, omedelbar
teater som triumferade över ett hos oss kanske ofta överskattat
nervöst-artistiskt, hektiskt uppdrivet raffinemang, en på sitt
sätt fascinerande men ytlig dramatisk eqvilibristik.
Jag hade tillfälle att inhämta ett par svenska
gymnasistflickors spontana intryck. De voro för första gången i London
med det ordinära måttet av skolengelska som barlast. De
tillhörde icke den teaterbitna eller konstsvärmande sortens
ungdom utan voro normala produkter av bildade hem. De voro i
sjunde himlen över den engelska föreställningen, gripna och
hänförda. Riktig teater gör underverk. De hade sett
Shakespeare förut. Men aldrig hade de anat, att hans gamla verk
kunde té sig så ungdomligt sprudlande, spännande och
medryckande !
Sund, blodfull, äkta teater är en omistlig kulturell tillgång.
I nu rådande tillstånd av kulturell depression är teater av det
slaget mer än någonsin ett skriande behov. Vi behöva allt som
kan väcka och lyfta de domnade andarna. Vad ser man! Man
vill gärna föreställa sig, att tron på teatern som kulturell
faktor icke ligger alldeles vissen och förtorkad. Men den bryter
blott mycket matt och sällan igenom repertoarlistorna.
Man behöver icke ha en nationalscen för att skapa en
nationell scenkonst. Det har England visat. Men fastän England i
den fria konkurrensens tecken varit i stånd att frambringa en
rik och värdefull dramatik såväl som en genuin och lödig egen
skådespelarkonst, en engelsk stil som träder tillmötes i teaterns
alla former, ha entusiastiska krafter i årtionden strävat för
idealet: en verklig nationalscen, rimligen skyddad för
tillfälliga konjunkturers och modenyckers fläktar.
Detta behöver icke alls innebära en ovädrad traditionslåda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
