Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Strindbergs tredje äktenskap. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 OSCAR WIESELGREN
Strindberg, som icke längtade så mycket efter något i världen
som efter en stor teatersnccés, var lycklig. Han hade
visserligen tänkt sig rollen något annorlunda, men hans glädje över
att ha blivit spelad med framgång var så övervägande att han
icke hade plats för någon kritik. De första helt korta breven
handla om Damaskusföreställningen och bära ännu blott
prägel av mentorns intresse för den begåvade debutanten. Han ger
henne goda råd, lånar henne böcker (för övrigt besynnerliga
nog, som då han rekommenderar henne Péladans minst sagt
underliga Le prince de Byzance) och söker i möjligaste mån
underlätta hennes bana vid teatern. Men snart förändras tonen
och får en varmare prägel. Eleonora i Påsk, en av de roller
Strindberg älskade mest, blev förmedlaren till ett närmande,
som slutade i den halvt rörande, halvt komiska scen, vilken
utspelades vid ett sammanträffande i Strindbergs våning vid
Ba-nérgatan en vårdag år 1901. Harriet Bosse skildrar den med
ett tonfall ur Andersens sagor:
»Strindberg bad mig icke ängslas över Eleonoras roll — det
skulle nog gå bra. Han talade om hur svårt och hårt livet varit
mot honom, hur han längtade efter en ljusstråle, en kvinna,
som kunde försona honom med mänskligheten och kvinnan. Så
lade han sina händer på mina axlar, såg djupt och innerligt på
mig och frågade: ’Vill Ni ha ett litet barn med mig, fröken
Bosse f Jag neg och svarade helt hypnotiserad: ’Jå tack’, och
så voro vi förlovade.»
Den tid som närmast följde var säkerligen den lyckligaste i
Strindbergs senare liv. Han glömde sin ålder, sina bittra
erfarenheter, sin misantropi, allt under intryck av den nya
livslust som strömmade in över honom. Dock förefaller det
trots allt som om han haft en föraning om hur bräckligt
hans uppbyggda drömslott i verkligheten var, ty han tog
efter vad hans brev giva vid handen ömmare och försiktigare
på sitt förhållande till sin unga fästmö än vad han tidigare
gjort under liknande omständigheter. Tonen i hans brev och
biljetter är än svärmisk, än rörande tafatt. Han känner sin
»tunga jordglobspanna» lättad under inflytandet av Harriet
Bosses ungdomliga friskhet, och med anknytning till
Shakespeare, som han nu börjar uppskatta, ger han henne namnet
Miranda, den förundransvärda, efter konungadottern i Stormen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
