Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Strindbergs tredje äktenskap. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS TREDJE ÄKTENSKAP 199
vilken han erfor som en oförtjänt och därför desto mera bitter
orättvisa, blev icke som man kunnat vänta ett nytt återfall i
människohat och desperation. Det föder endast en religiös
bot-görartristess, vars poetiska ntformning vi möta i det
resignerade och blida, tyvärr också något gråtmilda dramat Påsk.
Dödsdansen, som följde omedelbart efter detta verk, visar oss
dock att den gamle Strindberg icke är längre borta än att han
lätt kan vakna till liv igen. Romantiken i Kronbruden
däremot bär ånyo vittnesbörd om hur han assimilerat med sig
tidens förkärlek för det svenska lynnet i dess provinsiella
egenart och hur gärna han låter fantasien leka med folkvisor och
sagomotiv. Det kan icke förnekas att en viss trötthet, kanske
den trötthet som så ofta i mannens liv kännetecknar
livsavsnittet kring femtioåren, sätter sin prägel på dessa verk, men för en
diktare som Strindberg, vilken alltid levat i de våldsamma
konflikternas högspänning, betecknar denna återgång till ett mindre
forcerat känsloläge snarast en form av tillfrisknande.
Skaparkraften behövde icke mattas därför att den upphörde att sjuda
som en malström och i stället sökte sig lugnare uttrycksformer.
I sådan stämning var det som Strindberg mötte den unga,
knappt mer än tjuguåriga skådespelerskan Harriet Bosse, som
kort förut slagit igenom i Stockholms teatervärld genom sin
originella, djärvt och friskt gestaltade framställning av Anna
i Wieds bekanta lustspel »Första fiolen». Första delen av Till
Damaskus förbereddes på hösten 1900 till uppförande på
Dramatiska Teatern med Emil Grandinson som regissör, och det
gällde att besätta Damens viktiga och fordrande roll. Man kan
lätt förstå att valet var svårt. De flesta av dåtidens mera
framskjutna skådespelerskor voro genom både skola och praxis
inställda på en helt annan och mera utåtriktad spelstil än vad
detta stycke med dess egenartade och sällsamt förtätade
stämning fordrade. Det var därför icke så underligt som det i första
ögonblicket kan synas att Strindberg, då valet av teaterns
ledning gavs honom fritt, icke tog någon av de erkända och
populära förmågorna utan den unga Harriet Bosse, som både i
avseende på mimik, plastik och deklamation stod helt och hållet
obunden gent emot den rådande, av franska förebilder beroende
teatertraditionen. Utgången visade att han valt rätt. Till
Damaskus blev — i motsats mot vad man antagit — en
betydande framgång, ej minst tack vare Harriet Bosses insats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
