Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Litteratur - Aristokratiska och demokratiska memoarförfattare. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 93
anteckningar konstaterar de resultat, vartill hans bildningssträvan lett.
Hans f lärdfria stil har, såsom utgivaren anmärker, en säregen charm och
vittnar om den nyktra och sakliga läggning, som utmärkte mannen. Vad
som kanske är ägnat att överraska hos den mäktige bondehövdingen är den
osäkerhet eller rent av pessimism rörande partiets möjligheter och framtid,
som ofta framträder i hans uttalanden; han känner sig motarbetad och
förföljd, och tanken på att lämna politiken återkommer gång på gång.
Han var ingen stor talare. »Hans rädsla följde honom», säger hans vän
Sven Rosenberg, »ännu in i ålderdomen». Till och med då han såsom vice •
talman någon gång skulle intaga talmansstolen, kände han sig alldeles
bortkommen. »Men han kunde», fortsätter samme sagesman, »t änka och
tänka djupare än många andra; kamraterna förstodo, att vad han helt
lågmält och anspråkslöst, aldrig såsom vitsar och sprakande kvickheter
utan med ett nästan dovt allvar talade, det var värt att taga vara på.
Därav harf löt det stora förtroende han tillvann sig till en början av de
egentliga bönderna, men småningom även av de högt uppsatta». Helt olika,
kunde emellertid omdömet vara, när det kom från en politisk motståndare.
Ola Jönsson i Kungshult, vilken jämte Carl Ifvarsson varit med om att
starta den moderata gruppen i 1863 års bondestånd och i början anslutit
sig till lantmannapartiet men sedan övergått till nyliberala partiet, gör i
sina politiska anteckningar och även i sina brev skäligen ampra uttalanden
om sin forne partivän och dennes parti. Ifvarsson har »i verkligheten
aldrig varit någon synnerlig vän, ännu mindre befrämjare av sann och
verklig folkfrihet»; hans förmåga har bestått i att »skickligt lotsa sig fram
genom alla bränningar så, att han stod väl med både konservativa och
liberala», och hans parti har, av sina gärningar att döma, icke haft orden
frihet och upplysning men så mycket mer ordet sparsamhet i sin ordbok.
Ifvarssons prononcerade frihandelsvänlighet under tullstriden betecknas
såsom »en stor överraskning för alla dem, som genom hans privata uttalanden
hade lärt känna hans åsikter i frågan».
Sven Rosenberg, nyss citerad såsom Carl Ifvarssons lovprisare, är
otvivelaktigt en av de intressantaste gestalter, som möta i den föreliggande
volymen. Hans anteckningar från riksdagstiden erbjuda en sällsynt
uppfriskande läsning icke blott genom sin livfulla, färgrika stil och sina roande
situationsbilder utan även genom den från politiska dogmer och trånga
partisynpunkter välgörande fria åskådning, som däri kommer till uttryck.
Han hade sinne för renlighet i det politiska livet och kände stark aversion
mot »kabalerna, intrigerna och konstgreppen» och mot jäktandet efter
fullmäktigskap i det gamla bondeståndet. Mot representationsförslaget
1865 hyste han betänkligheter, emedan det »saknade garantier för att
bildning och statsmannakunskaper bliva nödvändigt representerade». Hans
skepsis visade sig dock icke berättigad, och han erkände villigt, att den nya
andra kammaren, icke minst tack vare »herrarnas» närvaro, i fråga om
parlamentarisk hyfsning stod vida högre än bondeståndet. Om oviljan mot
värnpliktens utsträckning fäller han på tal om urtimabeslutet 1892 de
skarpa orden: »Svenska ynglingar göra hellre en oviss resa till Amerika
eller Australien än underkasta sig 90 dagars vapenövning. Det är en dålig
illustration till det gamla skrytet: mandom, mod och morske män.» Då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
