Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Litteratur - Aristokratiska och demokratiska memoarförfattare. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y^ LITTERATUR
Rosenberg, den förste folkskolläraren i den svenska riksdagen och en av
förgrundsfigurerna i bondeståndet och andra kammaren under den tid
(1859—1869), som hans aktiva politiska verksamhet varade. I övrigt fylles
volymen av brev. Utan jämförelse mest intressanta äro de brev med
politiskt innehåll, som huvudsakligen under lantmannapartiets genombrottsår
växlades mellan partiets ledande bonderiksdagsmän, Carl Ifvarsson, Eric
Ersson i Vallsta, Jan Andersson i Jönvik och Nils Petersson i Runtorp;
inom denna kategori tages priset av den fullständiga brevväxlingen mellan
de två förstnämnda männen åren 1864—1872, varav Carl Hallendorff i sin
bok Från Karl XV: s dagar avtryckt ett mindre antal. Bland övriga
brevserier må nämnas bruksägaren C. G. Indebetous brev till sonen, Carl
Ifvarssons brev till familjen och Ola Jönssons i Kungshult till F. T. Borg.
I volymens sista avdelning, som innehåller brev till belysning av 1870-talets
bondepolitik, figurera som brevskrivare eller adressater bl. a. S. A.
Hedlund, Emil Key, Arvid Posse, P. F. Mengel, A. P. Danielsson och Ivar
Månsson i Trää, men även personer ur motsatta läger, såsom Gunnar
Wennerberg, Per Axel Bergström och Axel Adlercreutz, komma en och annan
gång till tals.
Att det nu tryckta källmaterialet ur historisk synpunkt är ytterst
värdefullt och givande, därpå är docenten Thermasnius’ nämnda avhandling det
bästa bevis, som kan önskas. Nu ges tillfälle att i själva källorna, i detalj
och i belysning inifrån följa viktiga sidor i ett betydelsefullt skedes
utveckling. Vi lära känna lantmannapartiets uppkomst och sammanhang med
sin föregångare under ståndsriksdagens sista tid, vi få en inblick i de
svårigheter och motsatser, med vilka partiet under sina tidigare år
laborerade, dess front mot ämbetsmännen och »intelligensen», mot nyliberala
partiet, jnot prästerskapet och läseriet. Försvars- och skattefrågorna gå
som en röd tråd genom anteckningarna; särskilt ger den skarpa striden i
samband med urtima riksdagen 1871 ett starkt eko i brevväxlingarna. Av
stort intresse är också vad breven ha att förmäla om lantmannapartiets
tidningsplaner, om partiets s. k. förriksdag 1877, om den ödesdigra
betydelse tullfrågan fick för partiets sammanhållning o. s. v. Endast mycket
sällan faller blicken utanför Sveriges gränser. En anspelning på
»estru-piatet» i Danmark och några reflexioner över fransk-tyska kriget är väl
det enda, som i den vägen kan noteras. Rätt egendomligt är att iakttaga
den skrämmande inverkan sistnämnda krig hade; Carl Ifvarsson förutser
ett stort europeiskt krig och omfattande neutralitets- eller krigsrustningar
för Sveriges vidkommande — och detta »just som man trott allt vara
lugnt!» Men det är inte på Bismarck han skjuter skulden utan på
Napoleon. »Napoleon har återigen överraskat världen, såsom han ofta plägat
göra; han har talat om fred, tills han förklarat krig.»
Det starkaste intrycket av dessa brev och memoarer är dock av personlig
art. Man blir ovillkorligen imponerad av dessa självlärda män, den
bildning, insikt och skärpa i omdömet, varom deras uttalanden vittna. Att
Carl Ifvarson i dessa hänseenden är huvudet högre än de andra, däri skall
nog litet var villigt instämma med utgivaren. Det är icke utan rörelse man
läser berättelsen om hans bekymmerfyllda uppväxttid, hans energi och
bildningstörst, och det är med förvåning och beundran man i hans brev och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
