Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Litteratur - Aristokratiska och demokratiska memoarförfattare. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 LITTERATUR
omnämner Bakunins bekanta besök i Stockholm 1863, gör han den sunda
anmärkningen, att »vi svenskar äro mycket lättlupne och nyfikne och
benägne att antaga oss de förtrycktas sak, utan att därvid beräkna medlen,
som stå till vårt förfogande. Danska kriget bär härom vittne». Hans
omdömen om människor äro ofta överraskande fördomsfria. Lika oreserverad
som hans beundran är för Carl Ifvarsson, lika skeptisk är han gentemot
Arvid Posse; dennes intresse för lantmännens sak är enligt Rosenbergs
uppfattning »en sekundär fråga, en ändamålsenlig metkrok». Erik Josias
Sparre, den bekante landshövdingen och politikern, vilken Rosenberg lärt
känna i lagutskottet, får av honom ett vida vackrare betyg än det, som
samtiden i allmänhet bestod honom och som Harald Wieselgren på ett
obetalbart sätt formulerat så, att Sparre hade »en ovanlig förmåga att
undvara den finkänslighet, som mången anser tillhöra en man av heder»,
En annan av Rosenbergs bekanta från lagutskottet var professor Sigurd
Ribbing; det är rätt egendomligt att höra kantorn i Östra Ljungby betyga
sin höga uppskattning av den originelle Uppsalaprofessorn, vilken eljest
mest blivit känd som en obeskrivligt fruktad tentator i filosofi. Rosenberg
var en religiös personlighet med stark dragning åt läseriet, något som
otvivelaktigt bidrager att ge en högre lyftning åt hans tänkesätt än
man finner hos hans politiska meningsfränder i allmänhet.
I det rika persongalleri, som möter i Svensk bondepolitik, borde
ytterligare många namn påkalla uppmärksamhet: veteranen Eric Ersson, vilken
ännu som emeritus bibehöll en ledande ställning inom partiet, den käcke
och fryntlige, i sina uttryckssätt ej alltid så vårdade Jan Andersson, den
kraftfulle, även efter partiets sprängning verksamme »Runtorparen» och
åtskilliga andra, Några reflexioner skulle också kunna föranledas av
Gunnar Wennerbergs, Per Axel Bergströms och andras klagan över
försvarsfrågans sorgliga öde — skuggan över tidens politiska liv. Det sagda må
emellertid vara nog. Vad docenten Thermaenius i den föreliggande
samlingen givit den historiskt och politiskt intresserade allmänheten förtjänar
dess synnerliga tacksamhet. Man må hoppas, att denna tacksamhet
visar sig i ökat intresse — även aktivt — för det betydelsefulla skede i
svensk samhällshistoria, vars utforskande docenten Thermaenius gjort till
sin uppgift.
Gustaf Jacobson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
