Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Den svenska penningkrisens historia. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har underlättats av de utmärkta priser Sverige har fått för
sina varor, jämfört med vad det har behövt betala för andras
varor.
I själva verket är detta sammanhang så uppenbart, att man
ej kan förstå hur det har kunnat undgå någon människa
med normal iakttagelseförmåga. Men människors förmåga att
glömma, i förening med deras skicklighet i att icke se de mest
påtagliga yttre fakta, när dessa stå i strid med förutfattade
vanföreställningar, har skapat missförstånd på denna punkt.
Man kan peka på några nyligen utgivna häften av tvenne
organ, som båda borde företräda ekonomisk insikt, nämligen
dels Bankmannaföreningens tidskrift Bankvärlden och dels
Skattebetalarnas förenings publikation Sunt förnuft. Den förra
må för tillfället lämnas å sido, därför att det där endast gäller
en tillfällig medarbetare, men den senares ledande artikel kan
ej förbigås med tystnad. Över- och några bland
underrubrikerna äro därvid tillräckligt talande; de skulle räcka för nästan
vilken sensationstidning som helst: »Vad har hänt? Vart bär
det hän? Den svenska valutans sammanbrott. Svenska folket
lever över sina tillgångar. Varningar ha icke beaktats. Vi
måste snarast lägga om våra levnadsvanor.» I verkligheten
har svenska folket levat till den grad »över» sina tillgångar,
att kapitalexporten enligt Kommerskollegii beräkning för de
fem åren 1926—1930 har utgjort sammanlagt 730 miljoner
kronor, ungefär tre fjärdedels miljard. Detta belopp har ställts
till utlandets förfogande av de tillgångar som svenska folket
underlåtit att ta i anspråk, utöver det sannolikt långt större
men mer svårberäkneliga belopp som har gått till den
inhemska industriens omläggning, den mycket omtalade s. k.
rationaliseringen. Dit har det alltså burit hän.
Därmed är jag framme vid vad som icke förklarar den
svenska penningkrisen, och jag vill redan här stryka under, att
det välstånd som Sverige har förvärvat under åren 1924—1930
fortfarande efter alla märken att döma och alldeles utan hinder
av penningkrisen äger bestånd. Detta innebär visserligen
ingalunda att det svenska välståndet är garanterat för all framtid:
Ej ovan jord är en borg belägen,
som Eder tryggar, I vandringsmän,
en egen ägendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
