Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En ny del av den norska historien. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 LITTERATUR
vande metoder. Utvecklingen har emellertid — liksom författaren —
ställt sig på de förbättrade driftsformernas sida.
Tyvärr förbjuder utrymmet att följa förf. på flera områden av den
norska samhällsutvecklingen. Blott om det centralaste, jordfrågan,
må här några ord tilläggas. Det gamla .storgodset bestod i Europa vid
sidan av huvudgårdarna främst av strödda bondhemman, brukade av
landbor (i Norge leilenninger). Ett för alla svenskar välbekant exempel
på ett gods av denna typ erbjuder den del av Vasaättens arv och eget,
som konserverats genom donationen till Uppsala universitet. I Norge
hade strögodsbesittningen sedan gammalt en mycket stor utbredning.
Så småningom samlades, särskilt genom den kyrkliga reduktionen, en
väsentlig del av landets landbohemman i kronans hand. Men under
1600-talet avhände sig den danska staten alldeles som den svenska i
stor utsträckning bondhemmanen. För leilenningarna betydde detta, att
de kommo under en vida effektivare, av rent ekonomiska synpunkter
mera behärskad husbondemakt. Ehuru landboförhållandet i Norge
liksom i Sverige närmast var av arrendenatur, utgick räntan efter gamla
sedvänjor, vilka som då ofta, då det är fråga om det jordrättsliga
området, tenderade till att stelna. Avgifterna blevo sålunda stående. Ett
undantag fanns dock, en tillträdesavgift svarande mot den städsla, som kommit
så mycken oro åstad i svensk jordpolitik.
Följden av den allmänna ekonomiska växt, som vi här på några
områden följt, blev helt naturligt en markerad jordvärdestegring. Då
nu landboavgifterna voro fastlåsta, tillföll hela vinsten av denna till en
början leilenningarna. Jordägarna, »proprietsererne», beredde sig dock.
snart delaktighet däri genom att höja tillträdesavgifterna. Det är klart,
att en sådan förändring av de sedvanemässiga förhållandena skulle
utlösa en ,storm av förbittring hois allmogen. Regeringen tog också
böndernas parti och sökte (1684—85) fixera även tillträdesavgifterna. Som
alltid var ett dylikt ingrepp i den fria prisbildningen dömt att
misslyckas. För att få en bra gård bjödo bönderna t. o. m. självmant
tillträdesavgifter, som vida överstego de .sedvanemässiga. Men det är ej
osannolik, att tvångslagstiftningen gjort »proprieta3rerne» benägna till
att sälja för att på denna väg taga ut sin andel i jordvärdestegringen.
Mot århundradets slut inträffade därjämte konjunkturer, som gjorde det
fördelaktigare att placera kapital i industri än i jord. Och samtidigt
hade bönderna pengar att köpa för tack vare de nya
förtjänstmöjligheterna. Den mest påtagliga följden av dessa blev sålunda, att
leilenningarna i största utsträckning förvärvade själväganderätten till sin jord.
För Steen är detta kärnpunkten i 1600-talets historia: det var »landets
gamle innbyggere, Norges bönder», »kjernen i den norske nasjon», som
nu blev herre över sin egen jord. I realiteten var utvecklingen i Norge
i detta avseende likartad med utvecklingen i Sverige. Men i Norge
saknar den reduktionskrisens dramatiska tillspetsning; både till sina
förutsättningar och sitt förlopp påminner den mera om böndernas
åter-köp av bolagsgårdarna i våra dagars Norrland.
Steen har sett sin uppgift i att påvisa de förutsättningar, som gjort
det möjligt för norrmännen att »heve sig öp til selv å bli herrer i eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
