Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 1 juli 1930 - Lord Grey och fåglarna - En engelsk nationalscen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 365
liknelse. En efter en avkläda hans fiender honom de äretitlar de
givit honom; han är inte längre Antikrist och Halunk, och »demon
är han på sin höjd för laxar och foreller». Han får inte ens
behålla äran av att vara en gammal räv. Och ändå, när krigsårens
stormän defilera med sina diplomatiska troféer, flera och mera
glänsande än hans, och ge varandra ett tigerbett i förbifarten, har man
en känsla av att han gått segrande ur Harmageddon. Ty hur han än
som statsman synas i sömmarna och skamfilas av efterklokheten, hur
ansvarstyngd hans insats i världspolitiken än är, ett har han fått med
sig oantastat, som många andra fått kasta skändligen över bord, sin
personlighet. Det är det Malplaquet, som han får rista på sin värja.
Englands krigsförklaring 1914 är icke kvintessensen av hans liv. Lord
Grey of Fallodon har någonting annat att ge, »en stilla och allvarsam
ton», som liknar hans egen skildring av lövsångarens höstsång, när
denne, utan skryt, jubel eller utmaning sjunger sitt tankfulla avsked.
Det är icke genom märkeliga gärningar som människan blir människa,
och det är gott för politikens trätobröder att gå i skogen och lyssna
på fåglarna.
I den hetsiga diskussion om Dramatiska Teatern, som
för några månader sen fördes i den svenska pressen
med anledning av statsrevisorn herr Nilsson i Antnäs’ryktbara
anmärkningar på herr De Wahls lackstövlar och fru Winnerstrands pyjamas,
framkom på ett par håll även den tanken, att man egentligen gjorde
klokast i att helt och hållet indraga det understöd, som vår
national-scen hittills genom lotterimedel erhållit, och i stället utarrendera den
till någon enskild entreprenör, som kunde befinnas hågad att hyresfritt
övertaga den mot en allmän förpliktelse att hålla repertoaren på en
nivå, värdig scenens gamla traditioner. En påpasslig tidning, som
vänt sig till de fackmän på teaterväsendets område, vilka kunde
tänkas vara närmast intresserade i saken, fick emellertid uteslutande
emottaga diplomatiskt undvikande eller helt och hållet avvisande svar.
Den eljest i och för sig minst av allt föraktliga förmånen av hyresfri lokal
ansågs tydligen ingalunda motväga de förpliktelser, som den historiska
traditionen helt naturligt ålägger en scen med bortåt halvtannat sekels
livslängd och vilka publiken av ålder vant sig vid att i dess
konstnärliga praxis finna tillbörligt beaktade. Även den skickligaste och
smidigaste teaterledare måste inse, att en gammal tradition faktiskt
icke under några omständigheter är möjlig att negligera. Ser man
rent affärsmässigt på problemet, sådant det i närvarande stund
gestaltar sig, finns egentligen blott en sak att göra, nämligen att
omedelbart nedlägga nationalscenen och därmed definitivt avklippa
traditionerna från Gustav Illis lysande dagar. Vid närmare betänkande
skulle väl dock emellertid även den mest inbitne sparare känna sig
en smula obehagligt berörd vid att genomföra en dylik åtgärd, hälst
som ju teaterns underskott efter vad väl alla ha sig bekant gäldas
ingalunda genom skatter utan av lotterimedel och således i ordets
egentligaste bemärkelse tillskjutes på frivillighetens väg. Måhända
En engelsk
nationalseen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
