Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 1 juli 1930 - En engelsk nationalscen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DAGENS FRÅGOR
skulle man här vilja göra gällande, att lotteriintäkten ju är till sitt
belopp begränsad och ej kan räcka till för allt, hälst som ju från år
till år allt flera pretendenter framträda med hemställan om att bliva
delaktiga av deras välsignelser. En blick på listan över de lyckliga
visar oss också, att nådens regn därvidlag som oftast faller över både
rättfärdiga och orättfärdiga; men att vår nationalscen är mindre
förtjänt av understöd än majoriteten av övriga gynnade lär väl ändå
ingen vilja påstå.
Samtidigt med att ekot av statsrevisorernas ovannämnda kritik
genljöd i den svenska pressen och vår nationalscens vara eller icke vara
från olika utgångspunkter drogs under debatt framträdde inför
offentligheten i England ett antal representativa personligheter från olika
samhällsgrupper med ett stort, på mångåriga förarbeten grundat förslag
att i London upprätta just vad man samtidigt i Sverige planerade
att nedlägga, nämligen en nationalteater. Företaget, sådant det skizzerats
i den bekante och framstående teaterledaren Harley Granville-Barkers
arbete A national theatre (London, Sidgwick, 1930; 5 sh.), har
monumentala dimensioner och beräknas draga särdeles stora kostnader,
motiverade framför allt därigenom att det förutsätter uppförandet av en
helt ny, i tekniskt och konstruktivt hänseende absolut modern
teaterbyggnad, vilken enligt den preliminära planen skulle förläggas på södra
stånden av Themsen, där den engelska teatern redan på Shakespeares
tid hade sin klassiska mark. Om detta projekt kan realiseras torde
dock tills vidare få anses ovisst, i det starka röster ha höjts för
väljande av en annan väg, nämligen att antingen för statens räkning
inlösa eller genom ett avsevärt statsunderstöd subventionera en av de
redan existerade Londonteatrarna mot att denna i gengäld förpliktar sig
att hålla en repertoar, där det stora klassiska dramat ingår som ett
bestämmande element. Den scen, som i första hand föreslagits, är Drury Lane,
den äldsta och traditionsrikaste bland Londons teatrar, som bland
sina ledare räknat både Garrick och Sheridan och som länge intog
den obestritt främsta platsen inom Englands teaterliv. Om de former,
under vilka statsintresset skall göra sina krav gällande inom
teaterledningen, har tills vidare intet definitivt avgörande träffats, men
diskussion pågår alltjämt, och då bland många andra även den nuvarande
premiärministern Ramsay MacDonald betygat sitt livliga intresse för
saken är det väl ganska sannolikt, att den inom en icke alltför långt
avlägsen framtid kommer att bringas till utförande.
Vad som för en utomstående iakttagare i främsta rummet varit
ägnat att intressera i den av ovannämna projekt framkallade
diskussionen är den parallellism i det allmänna läget som, alla av storlek
och folkmängd betingade divergenser till trots, förefinnes mellan
London och vår egen huvudstad. Även på engelskt håll har nämligen
påpekats, att en teater, baserad på konsekvent genomförda
konstnärliga och litterära principer, numera icke har någon som hälst
möjlighet att kunna existera utan understöd av allmänna medel. Icke
ens världsstaden London, som dock rymmer miljoner människor och
som varje dag emottar en till många tiotusenden uppgående resande-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
