Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur: Från den gamla brukspolitikens dagar. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 285
mest givande, blev frestelsen att exploatera dem lätt bergsmannen
för stark. Här kunde en uppsikt sålunda med skäl synas mera
påkallad än eljes. Man finner också av Dahlgrens framställning, att
den offentliga kontrollen i de nyssberörda distrikten var vida
ihärdigare än eljes. Särskilt i Västerbergslagen sökte man uppmärksamt
följa järntillverkningens alla stadier. Den bristande
analyseringsför-mågan gjorde för övrigt, att brukspatronerna höllo på kontrollen av
bergsmännens tackjärn, långt efter sedan de börjat finna kontrollen
av sin egen produkt, stångjärnet, principiellt oriktig. Vad
stångjärnskontrollen beträffar, framträdde emellertid, som förf. upprepade gånger
påvisar, samma bristande analyseringsförmåga länge mycket starkt.
Med de metoder, som- användes, kom man i själva verket lättare åt
för ögat synliga smidesfel än järnets inre bristfälligheter — en
svaghet, som i sinom tid skulle åberopas bland skälen till järnvräkeriets
slopande.
I det hela förefanns emellertid, såsom redan framgått, i äldre tid
knappast någon starkare motvilja mot järnvräkeriet bland bruksägarne.
Med verklig skärpa klagade man blott, när tackjärn utdömdes i
trakter, där man vant sig att framställa svarsgott stångjärn genom
blandning av bättre och sämre tackjärnssorter. Ihärdigare voro
köpmännen. I själva verket drabbades de av de största förlusterna, ty då
järnet beslagstogs i stapelstäderna förlorade de ej blott
köpeskillingen utan även alla omkostnader för varans nedfraktande till
utskeppningshamnen och sågo sig till på köpet urståndsatta att fullgöra
kon-traherade åtaganden. Men de framförde även ända från början ett
annat argument av större principiellt intresse. Enligt • deras mening
var det oartade järnet fullt användbart för många ändamål och därför
också begärligt i utlandet. Om ej statsingripandet mellankommit, skulle
följaktligen på naturlig väg två exportkvaliteter med olika pris ha
utkristalliserat sig. Mindre lojalt klingar utformningen av denna
synpunkt i ett särskilt specialfall, den kulturhistoriskt ganska
karakteristiska frågan om »öglejärnet», ett kort och avplattat stångjärn, avsett
att klövjas. Med dess kvalitet, argumenterade man, vore det ej så
noga, emedan det ej förarbetades i Europa utan fördes till Afrika,
»varest det med kameler bäres kring hela landet».
Mot alla invändningar var dock Bergskollegiet obevekligt, sedan det
en gång stadgat sin mening. Dess oföränderligt åberopade maxim
var, att den offentliga kontrollen var en nödvändig förutsättning för
upprätthållande av det svenska järnets pris och konkurrenskraft i
utlandet. Förf. tillerkänner ej detta argument stort värde. Både
kvalitet och pris hava, menar han, reglerat sig själva genom marknadens
krav. Viktigare finner Dahlgren kontrollens återverkan på den
genomsnittliga yrkesskickligheten inom industrien. I viss mån skulle alltså
den gamle Carl Bonde haft rätt, då han redan 1634 skrev om »det
leda och grova stångjärnet»: så länge det får utföras, »så få vi aldrig
våra svenska till att lära rätt utsmedja som de tyska».
B. Boethius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
