Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur: Från den gamla brukspolitikens dagar. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 LITTERATUR
Är detta antagande riktigt, passar det bra i stilen, att det blev den
karolinska byråkratien, som i fråga om järnvräkeriet — liksom på
andra områden — först verkligen på ett systematiskt sätt realiserade
de brukspolitiska principerna. Karl XI förstod att omskapa
byråkratien till effektivt redskap åt sin vilja, men denna effektivitet köptes
genom’ en doktrinär byråkratisk stelhet, som säkerligen mer än en
gång var oförenlig med livets verkliga krav. År 1686 upphävdes
järn-vräkeriordningens suspension, och denna gång uteblev ej
tillämpningen. Att kontrollen blev kännbar, framgår av förf:s instruktiva
redogörelse för den följande tidens praxis. Men lika tydligt är, att den
ej uppnådde full effektivitet. I själva verket var detta en nödvändig
följd av den till buds stående organisationens otillräcklighet och de
dåtida tekniska metodernas ofullkomlighet.
Mera komplicerat är frihetstidens förhållande till den onekligen
betungande uppsikt över järntillverkningen, som enväldet skapat. Det
nya skedets ekonomiska politik har sin säregna prägel. Den tog de
äldre doktrinerna i arv utan att ge dem någon principiell förnyelse.
Men det var nu företagarna själva, som sutto vid makten, och dessa
omformade steg for steg byråkratiens rikspolitik till ett effektivt medel
att tillgodose sina egna välförstådda intressen. På järnhanteringens
område förvandlades Bergskollegiets konstrikt avvägda ransonerings- och
lokaliseringspolitik till ett allt effektivare kartellsystem. Genom
tillverkningsbegränsning skapades ett konstlat förhöjt pris för det svenska
järnet. Måhända ligger häri förklaringen till, att man så pass lätt
fann sig i järnvräkeriet. Man granskade ej på allvar den ärvda
doktrinen om dess nödvändighet, och näringens stagnerande minskade
med all sannolikhet tryckets obehag. I den byråkratiserade
orörlighet, som gav systemet dess yttre form, passade även den officiella
kontrollen ganska bra in.
Förhållandet blev ett annat, då expansionsdriften omkring
sekelskiftet 1800 åter vaknade hos bruksmännen, medan samtidigt den
ekonomiska liberalismens läror om det egna intresset som den enda
erforderliga regulatorn trängde igenom. Nu var järnvräkeriets fall blott en
tidsfråga. Det mest förvånande i de intressanta aktstycken, förf.
samlat från dess dödskamp, är den seghet, varmed just denna form av
statsförmynderskap likväl levde kvar. Först 1855 avskaffades
järnvräkeriet — samtidigt med att det ämbetsverk, som utbildat och
uppburit institutet, Bergskollegiet, självt skattade åt förgängelsen med
alla sina traditioner från statsförmyndarskapets tid.
Bakom järnvräkeriet ligger en teknisk realitet av största betydelse,
nämligen den äldre tidens oförmåga att komma till rätta med vissa
av järnmalmens oarter, fosforhalten, som gör järnet »kallbräckt», och
svavelhalten, av vilket det blir »rödbräckt». Det var särskilt två
distrikt, Gästrikland samt Öster- och Västerbergslagen med
Grängesbergsgruvorna, där dylika svårigheter gjorde sig gällande. På grund
av den ofullgångna tekniken var man ofta hänvisad till den rent yttre
erfarenheten. Man visste, att järnet blev oartat, om man tog malm
eller för mycket malm från vissa gruvor. Men om dessa voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
