Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTITUTIONALISM OCH PARLAMENTARISM 163
sätt förlorat sin forna betydelse. Regeringens politik har blivit
allt mera känslig för de parlamentariska opinionerna — många
mena alltför känslig. Det är emellertid icke bara ministärernas
politik, som parlamentariserats. Samma förvandling kan konstateras
i fråga om deras sammansättning. Det är denna dubbla
parla-mentarisering, som ger oss rätt att i vårt land verkligen tala om
ett parlamentariskt styrelsesätt.
Redan under det nya statsskickets första tid sutto icke få
riksdagsmän i statsrådet — detta helt enkelt därför, att de höga
herrar, som inkallats i konseljen, voro adelsmän. Deras
riks-dagsmannaskap hade icke fört dem in i statsrådet. En plats i
ministären betraktades väsentligen som slutpunkten på en
vacker administrativ karriär och statsråden kände sig framför allt
som ämbetsmän, mindre som politiker i modern mening.
I detta avseende ändrades åtskilligt redan under Oscar II:s
tid, då en och annan inflytelserik riksdagsman inkallades i
ministären, stundom för att intaga statsministerposten. Jag behöver
i detta sammanhang endast erinra om Arvid Posses, Erik Gustav
Boströms och Christian Lundebergs namn. Man kunde
naturligtvis vänta sig, att parlamentarismens seger i hög grad skulle
ha stärkt riksdagsinslaget i våra ministärer. Så till vida är detta
också riktigt, som ledande riksdagspolitiker nu mycket oftare än
förr intaga den ledande ställningen i statsrådet. Svensk
parlamentarism har sålunda icke accepterat den praxis, som
understundom kommer till synes i Tyska rikets, att de ledande
partimännen stanna kvar i riksdagen och därifrån söka dirigera
politiken, medan mindre inflytelserika riksdagsmän delegeras in i
ministären, ofta för att blott och bart gå ledarnas ärenden. Rent
numerärt sett är det emellertid påfallande, hur starkt
ämbetsmanna-inslaget fortfarande är i våra ministärer. Minst gäller detta om de
socialdemokratiska ministärerna, som nästan helt rekryterats ur
riksdagen; Brantings båda ministärer räknade sålunda som regel
10 riksdagsmän. Ministären Trygger hade emellertid blott 5 och
ministären Ekman blott 7 parlamentariker — vilket ungefär är
samma antal, som Oscar II:s ministärer brukade uppvisa. Det
starka, oparlamentariska ämbetsmannainslag, som åtskilliga av
våra senare ministärer kunnat uppvisa, sammanhänger helt visst
delvis med traditioner från konstitutionalismens tid. Den från
1840 kvarstående bestämmelsen, att minst två av statsrådets
konsultativa medlemmar skola ha förvaltat civil beställning, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
