Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konstitutionalism och parlamentarism. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 GEORG ANDRÉN
klarar en del. Respekten för K. U:s protokollsgranskning och
det juristeri, som därvid traditionellt utvecklas, har säkerligen
också betytt åtskilligt; man har varit angelägen att till sitt
förfogande ha statsråd, som äro väl förtrogna med de
administrativa formerna och överhuvudtaget med gällande rätt.
Av dessa och andra skäl ha vi sålunda icke accepterat den
regel, som nästan undantagslöst följts t. ex. i England och
Canada och som t. ex. i Australien, Sydafrikanska unionen och
den irländska fristaten är uttryckligen fastslagen i författningen,
den regeln nämligen, att ministrarna måste vara parlamentariker.
Mera än både Frankrike, Tyska riket och våra nordiska
grannländer har vårt land samlat utomparlamentariska fackmän i
ministärerna.
I vissa ministärer har detta ämbetsmannainslag helt
dominerat. Detta har t. ex. varit fallet i ministärerna Hammarskjöld,
de Geer och von Sydow, som genom sin sammansättning lätt leda
tanken till äldre tiders ämbetsmannakonseljer.
Hur högt man än må skatta de politiska insatser, som dylika
ministärer kunna göra, måste man dock ifrågasätta, om de
icke undergräva partiernas ansvarskänsla i umgänget med
ministärerna. Så länge utvägen att skaffa en s. k.
expeditionsministär står öppen, frestas partierna att fälla en ministär, även då
det icke konvenerar dem att själva taga regeringsansvaret —
och med samma lätta hjärta kunna de sedan, när
regeringsuppdraget blivit mera lockande, expediera ministären. Det torde
icke vara till parlamentarismens fromma, om man avviker från
en av dess huvudregler, att parlamentarikerna verkligen skola
bära det ansvar, som tillkommer regeringsparti och opposition.
Jag har i det föregående framför allt konfronterat vårt
nuvarande statsskick med de konstitutionella principer, som 1809 års
grundlagsstiftare deklarerade. Vi ha funnit, att dessa principer
strängare än förut tillämpats i fråga om den dömande makten,
som i hög grad emanciperat sig från de övriga »makterna», men
att förhållandet mellan regering och riksdag väsentligen reglerats
efter andra grundsatser. Det är lätt att visa, att man i stort
sett även övergivit maktsöndringsprincipen i fråga om regeringens
och riksdagens inre organisation. Statssekreterarna ha genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
