Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Höffdings självbiografi. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 OSCAR WIESELGREN
döljer icke att han blev djupt sårad av Brandes” uttalanden. Men
han var icke långsint, och då han några år senare med anledning
av en planerad fest för Brandes anmodades att hålla tal för heders-
gästen svarade han ja och använde tillfället att i älskvärt humo-
ristiska vändningar stryka bort de bittra minnena från stridens da-
gar. Detta förnäma sätt att taga hämnd gjorde ett starkt intryck på
Brandes, som därav i sin ordning föranleddes att retirera från
sina i polemikens hetta intagna positioner och erkänna det relativt
berättigade också i sin motståndares uppfattning. Vänskapsför-
hållandet mellan Höffding och Brandes fortsatte sedermera orubbat
livet igenom.
Bland övriga i dåtidens litterära och vetenskapliga liv fram-
trädande personligheter som skymta förbi i Höffdings skildringar
må nämnas Björnstjerne Björnson, Ibsen, Johannes Jörgensen,
J. P. Jacobsen, Julius Lange, Viggo Stuckenberg, Hörup och
många andra. Björnson gjorde ett överväldigande intryck på
Höffding redan vid deras första sammanträffande, och ju längre
bekantskapen fortsattes desto mer kände han sig imponerad av
den store diktarens friska entusiasm och strömmande vitalitet.
För Björnsons svagheter var han visserligen icke blind — framför
allt såg han mycket klart på hans benägenhet för rättshaveri och
hans oresonliga envishet — men detta hindrade honom icke från
att uppriktigt beundra de stora sidorna av hans personlighet. En
roande episod i deras förhållande var den sammanstötning som
ägde rum dem emellan i anledning av Höffdings avhandling Filo-
sofi som Kunst, där bland annat förekom ett erkännsamt uttalande
om psykologien i Bygmester Solness. Björnson såg saken från den
moraliska sidan och var högst indignerad över att man över huvud
taget kunde se något gott hos en enligt hans mening så otillåtligt
ansvarslös karaktär som Ibsens byggmästare. Höffding försvarade
sig efter bästa förmåga, men Björnson ville icke taga skäl, och
vid deras nästa möte var hans första utrop: >De har Uret!»
Meningsutbytet medförde emellertid icke ett spår av personlig
misstämning. Snarare uppfattades det på båda sidorna som ett
muntrande intermezzo, vars resultat blott var ökad inbördes upp-
skattning och sympati.
Om Ibsen har Höffding icke mycket att berätta. Bortsett från
ett flyktigt sammanträffande i Studentersamfundet i början av:
80-talet såg han honom endast under hans senare år, då han
förvandlats till en liten siratlig herre i redingote med ordensband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
