Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Harald Höffdings självbiografi. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD HÖFFDINGS SJÄLVBIOGRAFI 349
sig genom hela livet, men det blev för framtiden huvudsakligen
psykologiskt o<ch historiskt betonat, och någon benägenhet för att
inrätta sitt vardagsliv efter 0ieblikkets grundsatser erfor han icke
vidare.
Många med förfaren hand tecknade porträtt av Hoffdings
samtida möta också i hans anteckningar. Bland de bästa är Hans
Bröchner, den ensamme tänkaren, i vilkens eremitage Höffding
tillsammans med den unge Georg Brandes länge var en
regelbunden gäst. För många av sina samtida var Bröchner genom
sin slutna och avvisande läggning en gåta, men Höffding kom
honom tillräckligt nära för att lära sig förstå vilken rikedom av
tankens och sinnets ädelhet som dolde sig bakom den otillgängliga
ytan. I Bröchner hade den genomförda filosofiska idealismen sin
siste representant i Danmark, och om Höffding icke så mycket
påverkades av hans system så tog han dock desto starkare
intryck av hans nobla väsen och hans sällsynt helgjutna personlighet.
Om Brandes innehålla Höffdings minnen många intressanta
upplysningar. Då de första gången möttes, synes Höffding i
känslan av sin tyngre naturell ha sett litet skyggt och tveksamt
på sin kollega, vilkens oerhört rörliga och mångskiftande intellekt
torde ha förekommit honom en smula oroande. Ett par utdrag ur
brev från Brandes ge också vid handen att denne å sin sida funnit
Hoffding väl betänksam och tungrodd. Men förhållandet blev icke
desto mindre med tiden hjärtligt, och icke ens den skarpa
motsättning som framträdde mellan dem i polemiken om Nietzsche
under åren 1889—1890 kunde definitivt göra slut på deras
vänskap. Redogörelsen för denna debatt har ej ringa intresse och ger
framför allt ett värdefullt perspektiv på dåtidens sätt att gripa
de filosofiska problemen. Det rena tänkandet har relativt litet
utrymme i diskussionen; det är om tankelinjernas politiska och
sociala konsekvenser som det hela egentligen rör sig. Märkvärdigt
och för den nu levande generationen nästan ofattbart är att läsa
om den kult, som under denna tid bedrevs med Georg Brandes.
Han betraktades synbarligen som en slags halvgud, mot vilken
det över huvud taget icke var tillåtet att träda i
oppositionsställning. I sin polemik visade han också att ban till fullo kände sin
ställning. Mot Höffding uppträdde han visserligen till .en början
hövligt nog, men då meningsskiljaktigheterna framträdde
tydligare ökades skärpan i hans ton, och till slut behandlade han sin
motståndare uteslutande som en pretentiös obetydlighet. Höffding
26. Sv ensk Tidskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
