Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En oförbehållsam dagbok. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 485
de slagfält, där han hoppades, att fransmän och engelsmän i förening
skulle slå de hatade tyskarna tillbaka redan vid deras första anlopp.
Dagarna närmast före den engelska krigsförklaringen uppbjöd Wilson
alla sina krafter för att frampressa ett snabbt regeringsbeslut om
väpnad hjälp till Frankrike, och det var han som till sist i detta syfte
trummade ihop den konservativa oppositionens ledare från deras
lantställen till det historiska möte söndagen den 2 augusti, vilket
resulterade i Balfours och Bonar Laws påtryckningsbrev till Asquith. På
fransk sida har man aldrig tvekat om värdet av dessa väntjänster.
Foch bekräftar i sitt förord, att man »utan överdrift» kan tillskriva
Wilsons målmedvetenhet och ihärdighet under de gångna årens
förberedelser förtjänsten av att den brittiska armén i augusti 1914 snabbt
och effektivt intog sin plats vid sidan av de franska, och en initierad
hög engelsk hovdignitär, lord Stamfordham, överdrev sannolikt ej heller,
när han den 4 dec. 1914 under ett samtal med Wilson gav uttryck
åt sin övertygelse, att denne »was more responsible for England’s
joining the war than any other man».
Under krigets första månader var Wilson vice generalstabschef hos
French och fyllde som sådan förnämligast den betydelsefulla och
ömtåliga uppgiften att förmedla dennes förbindelser med de franska
härförarna. Den liberala regeringens politiska misshag mot den
frispråkige Ulstermannen hindrade French att i dec. 1914 göra Wilson
till sin generalstabschef efter den av krigets strapatser nedbrutne
general Murray. I stället blev han i jan. 1915 »förste
förbindelse-officer» mellan French och franska armén, bibehöll denna plats i
den militära ledningens centrum till december 1915, förde därefter en
armékår till nov. 1916, bevistade jan. 1917 ett stort krigsråd i Rom
och var i febr. s. å. den ledande engelske militären i de allierades
bekanta »studiemission» i Ryssland, några veckor före den ryska
monarkiens fall. Hösten 1917 hade han betydande andel i tillkomsten
av Högsta krigsrådet i Versailles, vilken institution bildade övergången
till upprättandet av det gemensamma överbefälet på västfronten. I
Högsta krigsrådet var Wilson Englands militäre representant. Han
utsågs omsider i februari 1918 till chef för brittiska riksgeneralstaben
och krigskabinettets främste militäre rådgivare. Denna viktiga post
innehade han därpå till krigets slut och under fredsförhandlingarna
i Paris samt efter freden fram till febr. 1922. Han lämnade sedan
den aktiva militärtjänsten och mottog val till underhuset, där han
tillhörde de högkonservativa »die-hards», som ville göra slut på
koalitionen med Lloyd George. Wilsons parlamentariska bana blev
emellertid mycket kort, i det att han den 22 juni 1922 föll för ett par
fanatiska irländska lönnmördares kulor.
Under hela sin militära bana (från 1889) förde Wilson noggrant
dagbok, de sista krigsåren synbarligen med tanke på att vid inträffande
ledighet anlita den som underlag för sina memoarer. För direkt
publicering voro dessa dagboksanteckningar säkerligen ej ämnade,
och däri — liksom i dagboksförfattarens hänsynslösa oförbehållsamhet
samt i hans anteckningars egenskap av samtidigt med händelserna
36. Svensk Tidskrift 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
