Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En oförbehållsam dagbok. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 LITTERATUR
nedkastade notiser och reflexioner — ligger deras stora värde som
historisk källskrift. Naturligtvis får man räkna med missuppfattningar
och en viss färgläggning vid den koleriske dagboksförfattarens
samtalsreferat, och personomdömena, vilka synnerligen ofta taga formen
av skymford, torde väl ock böra läsas med kritik. Icke dess mindre
står det fast, att världskrigslitteraturen hittills saknar motstycke i
oförbehållsamhet till dessa dagboksutdrag och att deras upphovsman
under större delen av kriget stod den innersta militära
ententeled-ningen närmare än någon annan av krigstidens memoarförfattare,
Winston Churchill knappast undantagen. Churchill, Grey och Asquith
skrevo dessutom direkt för allmänheten, vägde och filade i efterklokt
begrundande, jämförde med andra krigsböcker, korrigerade och
avpassade. Här åter har man att göra med ett ögonvittne, som skrev
för sin egen (och möjligen sina anförvanters) uppbyggelse samt varken
hade tid eller lust att skräda orden. Det är lätt att genom
kontrollanalyser på vissa punkter få bekräftelse på Wilsons allmänna
trovärdighet, och i detalj gående dementiförsök rörande hans uppgifter
ha också varit anmärkningsvärt få.
Sir Henry Wilson var den borne yrkeskrigaren, »militaristen», om
man så vill. Han hade strategens intuitiva skarpblick för det
väsentliga även i ett diplomatiskt problemläge, men hyste överdriven
förkärlek för Alexandersmetoden att lösa gordiska knutar och
förleddes av sitt måttlösa förakt för civila politici (»frocks») till att
underskatta deras svårigheter och därmed även att orättvist bedöma deras
försök att bemästra mötande hinder. Vad han sista åren av sitt liv,
förgrämd ända till gränsen av monomani, nedskrev om regeringens
irländska politik har mycket ringa värde; hans bitterhet färgar därvid
ohjälpligt även de enklaste sakuppgifter han återger. Hans naiva tro
på krigets kortvarighet gav de första krigsmånaderna anledning till
många hånfulla och orättvisa omdömen om Kitchener, för vilken han
för övrigt länge hyste rent personlig (av Kitchener återgäldad)
antipati. Wilsons förakt för tyskarna som nation förledde honom ibland
till ignorerande eller felbedömande av deras militära planer, och
hans kärlek till fransmännen gjorde honom stundom oresonlig vid
kritiken av krigsföretag, som kunde befaras försvaga de engelska
insatserna på västfronten. Lord Milner angav träffsäkert sir Henry
Wilsons svagaste sidor som iakttagare, då han en gång vänskapligt
förebrådde honom att vara alltför »pro-fransk» i sin uppfattning samt
alltför benägen att bedöma människor efter allmänna intryck vid
det första sammanträffandet. Dessa lätt i ögonen fallande brister
hindra ej, att den skarpsynte och kvicktänkte irländaren ypperligt
förmår ge helhetstonen, grundstämningen, jå, även huvudinnehållet av
förhandlingarna vid de många kabinetts- och rådssammanträden,
sekreta rådplägningar en petit comité eller mellan fyra ögon, vari han
deltog. Vad han efter sådana möten på senkvällen anförtror sin
dagbok hör stundom till det fast otroliga men bär samtidigt det
upplevdas kontrollstämpel samt ger oretuscherade blixtfotografier av
ömsom roande, ömsom nästan skrämmande trovärdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
