Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det sjunde Platonbrevet och Erosdialogerna. Av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUNDE PLATONBREVET OCH EROSDIALOGERNA 471
vänner, en viss Aristodemos från Kydatenai, »en liten man, som
alltid gick barfota». För säkerhets skull hade emellertid
Apollo-doros frågat Sokrates själv angående åtskilligt av vad
Aristodemos berättat och av honom fått bekräftelse därpå. Platon synes
alltså icke haft något att göra med författarskapet till dialogen;
Apollodoros har ej ens berättat det för honom själv utan för
hans broder Glaukon.
Man hade ju vant sig att betrakta Sokrates i dialogerna som
talesman för Platons idéer, och då nu Platon i Symposion vill
genomföra den fiktionen, att han icke själv har kommit fram
med de livssanningar, som han här givit form åt, så lägger han
dem icke i munnen på Sokrates utan på en sierska från ett
främmande land, Diotima. Hon utvecklar nu i sitt tal för
Sokrates först ungefär samma saker som vi nyss citerat ur Faidros,
att den ädlaste sysselsättningen för en människa är att i en själ
med därför lämpad jordmån nedlägga ett frö som växer av sig
självt. Hon har endast uttryckt saken med andra bilder än dem
Sokrates använder i Faidros.
Därefter fortsätter sierskan: »Så långt torde du möjligen kunna
intränga i Eros’ mysterier, Sokrates. Men om du är vuxen att
bliva invigd i mysteriets högsta grad (rå åe réÅea xal énoTmxd),
det vet jag icke». Men hon vill nu i alla fall utveckla, vari
denna mysteriets högsta grad består. Den består däri, att man
från att ha älskat det enskilda sköna vänder sin kärlek till det
sköna i och för sig, »så att man icke må liksom en livegen
vara fängslad av den enskilda skönheten, utan vända sig till
att betrakta det sköna som ett hav, som famnar allt, och i ett
omättligt strävande efter vishet föda sköna och härliga tankar,
till dess man förmår fatta det sköna, som jag nu vill beskriva».
»Den som genom god ledning och genom att rätt betrakta
det sköna i dess växande mångfald kommit så långt i
kunskapen om Eros, han skall nämligen, då han närmar sig denna
kunskaps fulländning, plötsligt stå inför en uppenbarelse av
något underbart skönt, det skönas innersta väsen, just det, Sokrates,
för vars skull han utstått alla föregående mödor. Först då, när
en människa ser med de ögon, med vilka det sköna måste ses,
skall det bliva henne möjligt att föda och alstra icke tomma
bilder av dygd, utan verklig och sann dygd, ty först då har
hon verkligen nått sanningen. Och när en människa foder och
hos sig fostrar den sanna dygden, blir det henne beskärt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
