Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det sjunde Platonbrevet och Erosdialogerna. Av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 SVEN LÖNBORG
självt, och som åt en sådan ädel själ förlänar den högsta lycka,
som kan komma en människa till del».
När Platon skriver dessa ord i Faidros och det sjunde
brevet, så har han alltså ännu icke gjort något försök att åt
skriften anförtro det innersta av sin filosofi. Men han har
uppenbarligen varit liksom bergtagen av denna tanke att det dock
skulle kunna finnas en möjlighet att i ord och skrift giva ett
uttryck åt den högsta sanningen. »Vad skulle kunna vara
skönare än att i ord kunna ge ett uttryck åt denna sanning och
därigenom för människorna sprida ljus över tillvaron —
åtminstone för de få, som äro i stånd att leta sig fram till sanningen
med ledning av endast en antydan».
Har Platon någon gång kommit i tillfälle att ge
mänskligheten denna obetydliga vink, som för »de få» skulle sprida ett
nytt ljus över tillvaron? Det förefaller mig som vi hade
anledning att antaga att Symposion, Gästabudet, är ett sådant försök.
Såsom ofta förut framhållits, intager denna dialog i Platons
produktion en alldeles enastående ställning. Själva inledningen
är påfallande. Platon brukar ju mycket ofta utgå från den
fiktionen, att det är Sokrates eller någon annan som berättat de
samtal, som han återger. Så sker också i Symposion. Men
här har Platon ytterligare utbildat denna inledande
framställning på ett sätt, som uppenbarligen har till uppgift att liksom
försäkra läsarna, att Platon icke har något ansvar för dialogens
innehåll. Den som berättar om samtalet är en av Sokrates’
mest tillgivna lärjungar under hans sista tid, den Apollodoros
från Faleron, som vi ha träffat i Försvarstalet och i Faidon.
Det var en för den äldre generationen i Aten väl bekant
konstnär, mera utrustad på hjärtats än på huvudets område, med ett
mycket ömtåligt konstnärssamvete —- det berättas att han
förstörde flera av sina färdiga konstverk därför att han ej fann
dem tillfredsställande, och att han därför fick det tillnamn
»svärmaren» (fJtavMog) som Platon tillägger honom i Gästabudet, och
som han där sammanställer med att han icke satte värde på
någon eller på något annat än Sokrates och filosofien.
Denne Apollodoros hade emellertid icke själv åhört samtalet;
det hade nämligen tilldragit sig medan han ännu var barn. Han
hade i stället hört det berättas av en annan av Sokrates’ äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
