Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det sjunde Platonbrevet och Erosdialogerna. Av Sven Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 SVEN LÖNBORG
Om alltså språkstatistiken icke kan ge oss några säkra
hållpunkter för att bedöma ordningsföljden mellan de båda
dialogerna, så torde man kunna sluta något mera av dialogernas
innehåll. I fråga om själva idéinnehållet möter emellertid en
svårighet, som också Hans Larsson i sin Platonbok påpekar,
»som gör, att den ene sluter rakt motsatt mot den andre. Den
ene menar att den odifferentierade, summariska framställningen
naturligen går före, och att därefter den mera utformade
kommer; den andre tycker tvärtom att den summariska
framställningen tyder på att Platon förr ordentligare rett ut saken och
ej aktar nödigt på nytt vara omständlig». Jag skall här söka
att undvika denna svårighet genom att ej stanna vid
tankeinne-nållet utan vid själva kompositionen, som i detta fall synes
mig giva läsaren en mycket tydlig fingervisning.
Man torde nämligen kunna antaga, att om Platon i en dialog
har låtit Sokrates och Faidros samtala om Eros, och han sedan
skriver en annan dialog, där han låter alldeles samma personer
samtala om samma ämne, men nu uttala helt andra meningar
än i den föregående dialogen, så måste han på ett eller annat
sätt för läsaren göra begripligt, hur det kommer sig att de nu
tala annorlunda än förut. Platon kan ju icke alldeles glömma
bort vad han förut skrivit. Också om honom gäller Mefistofeles’
ord:
»Am Ende hängen wir doch ab
von Kreaturen, die wir machten».
Vi börja med dialogen »Faidros», och vi antaga tills vidare
att den är den tidigaste av de båda dialogerna. Som vi erinra
oss, läser Faidros här först upp ett tal, som går ut på att visa,
att en skön yngling hellre bör skänka sin gunst åt en som icke
älskar honom än åt en som gör det. Ty den som älskar vill
alltid ha föremålet för sin kärlek för sig ensam, och han blir
därför ofta svartsjuk och ställer till alla möjliga uppträden, och
därigenom kommer han att på många sätt skada och bereda
obehag för sin älskade i stället för att vara honom till nytta.
Sokrates tar därefter ordet. Han visar nu att den kärlek, om
vilken Faidros har talat, icke är värd detta namn. Det är blott
brunst och köttsligt begär, en kärlek som anstår råa matroser.
Den verkliga kärleken är något helt annat. Eros är en stor
gud, han äger det goda och sköna, och den som har blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
