Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Vårens världshistoria. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 LITTERATUR
Lugn har på 150 sidor skildrat den egyptiska historien och
kulturen, belyst av ett förträffligt illustrationsmaterial. Han är ingen
skolmästare; åtminstone äger han endast en sådans bästa egenskaper.
Lärt pedanteri ligger honom fjärran, men i desto högre grad äger
han förmågan att realistiskt klarlägga en utveckling, som ligger
årtusenden tillbaka i tiden och som delvis är svårbegriplig för en
modern läsare; den egyptiska religionen hör icke till det lättfattliga
slaget. Må vara, att Lugns produktion till största delen är av
populärvetenskapligt slag — jag erinrar här om hans utmärkta Egypten i
fynd och forskning, hans Egyptisk kultur i ord och bild, samt hans
skildring av Egyptens historia, som ingår i en på annat förlag
utkommen väldshistoria — så framstår han likväl som en värdig
representant för den svenska egyptologien, som kan uppvisa sådana
namn som Åkerblad och Piehl. Den förre fann aldrig någon
uppskattning i Sverige — akademiska skrankor genombrytas icke så lätt —
och han vilar nu glömd av de flesta under en torftig marmorvård på
Roms protestantiska kyrkogård, men han fortlever inom vetenskapen
såsom »den förste egyptologen». Den senare var som bekant
innehavare av en personlig professur vid Upsala universitet, den enda
egyptologiska lärostol, som mig veterligen existerat i vårt land.
I Johannes Kolmodin får läsaren göra bekantskap med en
medryckande skildrare av det antika Främre Asiens historia. Det är en
historia om stora massor, väldiga folkvandringar och varandra
avlösande dynastier; i allt detta behåller han det fasta greppet över
ämnet. Dispositionen är förträfflig, men det är framför allt tre
egenskaper i hans framställning, som jag i korthet skulle vilja fästa
uppmärksamheten på: det på många punkter nya han fått med, hans
ovanligt lyckliga förmåga att göra belysande historiska jämförelser
samt den expressiva, från torr krönikeform vitt skilda stilen, vilken
för övrigt icke överraskar hos denne författare, som gjort sig känd
som en suverän behärskare av ett för svenskar så främmande språk
som turkiskan, vilken färdighet fört honom till den för en svensk
säkerligen enastående ställningen som dragoman.
Hur mycket nytt, även för en historiker av facket, Kolmodin fått
med visar framförallt hans behandling av det hettitiska världsväldet,
det rike i Mindre Asien och Syrien, som i senare hälften av andra
årtusendet före Kristus ryckte in som ledande världsmakt i Orienten.
Partiet står, som jag redan anmärkt, utan motstycke på svenskt språk,
och även om en och annan slutsats kan komma att bli reviderad av
kommande forskningar — hettitologien är en ny vetenskap — så är
det nöjsamt att få läsa en framställning, som kommit över det
trevande och konturlösa stadiet. Man får här ett verkligt grepp på den
betydelse, Wincklers och Puchsteins utgrävningar vid Bogasköj och
Hroznys forskningar haft och säkerligen komma att få för Orientens
fornhistoria; vad vi för Greklands vidkommande därur kunna hämta,
har Boethius tydligt visat i det av honom behandlade avsnittet.
Het-titerna ha spelat en betydelsefull roll som förmedlare till
Västerlandet av österländsk odling, närmast väl till grekerna, men via etrus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
