Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Italienska Balkandrömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 309
ning att utpeka den fascistiska regimen som en fara för freden och
dess ledare som en sabelskramlande skrävlare. Det är emellertid
anmärkningsvärt, att det vanligen stannade vid skrämskotten. Några
hotfulla ord, ibland också en hotfull gest, men därutöver antingen
hotets avdöende i stillhet eller en uppgörelse i godo. Den braskande
fascistiska retoriken gjorde i vilketdera fallet som helst sin tjänst.
Imponerade den icke så mycket på utlandet, gav den åtminstone den
inrikespolitiska propagandan näring, och det var för ögonblicket
det viktigaste. Mussolini insåg synbarligen, att han först måste ordna
de inre förhållandena, innan han på allvar kunde ge sig i kast med
de utrikespolitiska uppgifterna. Men man kan å andra sidan ibland
undra, om han icke tillika hade tillräckligt mycket av statsman i sig
för att inse att det känsliga instrumentet diplomati fordrade varligare
fingrar och lättare handlag än rensningen av en gammal försumpad
statsförvaltnings Augias-stall. Frånsett de på yttre effekter anlagda
skrämskotten har hans utrikespolitik varit utpräglat moderat. Han
tycks ha förvärvat den för en nykomling i yrket svårlärda kunskapen,
att diplomatins kvarnar mala förträffligt, även om de mala långsamt,
och det är därför intet att förvåna sig över, om det egentligen är
först under det senaste året, som några mera påfallande resultat
börjat skönjas.
Lösensordet för Italiens utrikespolitik är expansion.
Avsättningsområden för det hastigt växande befolkningsöverskottet sökas snart sagt
över hela jordklotet. Man ondgör sig över att Italien icke fick något
med vid delningen av Tysklands f. d. kolonier, och man diskuterar
ivrigt hur denna brist nu skall kunna fyllas. Italienska pressen ordar
ogenerat om att med våld göra förvärv, men under tiden söker man
genom en fredlig expansion avhjälpa de värsta svårigheterna. Ty
blir det icke expansion, har Mussolini förklarat, så blir det explosion.
Redan tidigt tog den italienske fascisthövdingen sikte på möjligheterna
för en expansion österut. Kort efter uppgörelsen med Jugoslavien i
Fiumefrågan kommenterade han i ett tal resultatet på följande sätt:
»Skälen för den politiska överenskommelsen behöva icke anföras.
Alltför länge har Fiumefrågan varit ett slags galler, som hindrat
utsikten över och den direkta och omedelbara beröringen med den
väldiga Donauvärlden. Italien kan nu endast röra på sig i östlig riktning,
då i väster ligga nationalstater, som ha tagit definitiv form och dit
vi endast kunna sända vårt- arbete — ehuru vår export härav när
som helst kan bli hindrad eller inskränkt. Därför riktas Italiens
fredliga expansion mot öster; men för att komma dit har det varit
nödvändigt att börja med att skapa ett hjärtligt och uppriktigt
grann-förhållande med det första landet på andra sidan om våra egna
gränser».
Mussolini fullföljer med sina Balkanintressen endast gamla italienska
traditioner. Redan för omkring 30 år sedan förmärktes i italienska
nationalistkretsar ett livligt intresse för östra kusten av Adriatiska
havet. Innan Italien, trots inviter både från Tyskland och Frankrike,
hade vågat sträcka sina förhoppningar till Nordafrika, spelade före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
