Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Italienska Balkandrömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 DAGENS FRÅGOR
ställningen om en italiensk mission på Balkanhalvön en romantisk
roll. Irredentismen banade här vägen. Man kom snart fram till
övertygelsen om att italiensk hjälp vore nödvändig för de ännu
under turkiskt ök suckande Balkanfolken politiska autonomi och
kulturella utveckling. Närmast gällde dessa föreställningar Albanien. Detta
land skulle ställas under en europeisk skyddsmakt, och för denna roll
vore naturligtvis ingen bättre skickad än Italien. Italienska guvernörer,
ämbetsmän och gendarmer skulle ditsändas, och italienskan skulle
ersätta turkiskan såsom officiellt språk. Härifrån var steget icke
långt till hoppet om italienisering av hela Adriatiska havet:
»L’Adria-tico é mare Italiano». Tanken slog an, den omhuldades i den
offentliga diskussionen, i den mera preciserade formen »mare nostro»
upptogs den i italienska flottföreningens devis. Man märkte ej eller
låtsades ej märka, att detta lösensord icke lät sig förena med ett annat,
som proklamerade den adriatiska jämvikten. Detta onekligen mera
realistiska slagord tog hänsyn till, att det vid Adriatiska havet fanns
en annan makt, som icke lät sig alldeles utan vidare avspisa,
nämligen Österrike-Ungern. Att dess intressen i Albanien voro ungefär
desamma som Italiens, ville icke de italienska entusiasterna erkänna.
Men den italienska regeringen måste foga sig efter omständigheterna
och med Donaumonarkien ingå en uppgörelse, som tillmätte båda
staterna lika stora rättigheter och lika stort ansvar beträffande Albaniens
öde, om det skulle bli någon ändring i status quo. Italienske
utrikesministern markis Visconti-Venosta hade redan 1897 vid ett möte i
Monza kommit till enighet med sin österrikisk-ungerske kollega greve
Goluchowski om att Albanien skulle tillerkännas autonomi. Detta
avtal bekräftades genom en notväxling mellan Rom och Wien december
1900 och januari 1901, och här har man att söka upprinnelsen till
den lösning av den albanska frågan, som kom till stånd vid
Balkan-krigens slut.
Donaumonarkiens motståndskraft var det, som orsakade, att Italien
före världskriget måste skrinlägga sina långt gående adriatiska planer.
Ententemakternas njugghet betog Italien stora delar av de vinster,
som det beräknat erhålla genom världskriget. Vad Albanien angår,
hade Italien där ämnat skapa ett protektorat och göra Valona till en
maritim bas. Planen strandade delvis på befolkningens motstånd
däremot, och Italien fick nöja sig med att ambassadörskonferensen den 9
nov. 1921 erkände dess speciella intressen där. Även detta erkännande
var mycket snävt. Det gick endast ut på att för den händelse
Albanien vid något yttre hot anropade Nationernas förbund om hjälp,
stormakternas representanter i förbundsrådet skulle instrueras att åt
Italien ge uppgiften att trygga Albaniens gränser. Denna blygsamma
och i grunden ganska tvivelaktiga fördel var allt vad Italien i fråga
om sin albanska politik kunde uppvisa såsom vinst av världskriget.
Mussolini utgick vid sitt makttillträde lojalt från den utrikespolitiska
situation, som hans företrädare skapat, även om denna såsom i fråga
om Rapallofördraget beträffande Fiume icke tillfredsställde honom.
»Vad var att göra», förklarade han, »i detta läge? Vi kunde ha tillgripit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
