Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statsnyttans idé. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 ELOF ÅKESSON
med salvelsefull sofistik. Det var i det hela en trogen bild av
barockhovens praxis.
Boccalini å sin sida hade sett det politiska livets demoralisering
på närmaste håll och gripits av en leda och pessimism, som ej kunde
finna annat uttryck än satiren. Hans Ragguagli di Parnaso (1612—
13) låter samtidens politiker passera revy under förklädnad. Ironien
vänder sig särskilt mot Spanien, sympatien står på Venedigs och
republikens sida. Men hans hand har blivit förlamad, då han stirrat
ned i statsnyttans avgrunder. Furstarna äro själva offer. »Statens
intresse är såsom Aktaions hundar. Det sliter sönder sin egen herres
inälvor. Helvetet har inga fasor, som kunde avskräcka ett hjärta,
som är fyllt av härsklystnad. Den politiska människan får i sitt
huvud, att tvånget att hävda och bevara sig i staten står över allt
annat och hon sätter foten på nacken av alla andra värden i himmel
och på jord. Längtan efter att härska är en demon, som icke ens
vigvattnet driver bort».
Moraliskt avskydde han denna värld och intellektuellt var den
föremål för hans osläckliga nyfikenhet. Han kände själv, att han rörde
sig mellan två världar, skenets värld och väsendets värld. Men han
kände det ej som ett problem utan som ett orubbligt faktum. Han
kunde göra kvicka glosor på dess bekostnad men inga
personliga skrupler. Ty var inte skenets onda värld även den naturliga
världen? Var det ej en lag bland alla levande varelser, att de stora
fiskarna sluka de små och de svaga behärskas av de starka? Vad
blev det av en Catos ideella doktrinarism? »Du gör musik för döva»,
låter Boccalini tillropa honom, »och har aldrig uträttat något vare
sig för dig själv eller för det allmänna». Boccalinis ceterum censeo
var och förblev, att man måste hissa segel efter vinden — och dock
föraktade han på samma gång dem, som gjorde det. Hans historiska
betydelse ligger i att han först av alla sett statsnyttans problem i
dess fruktansvärda inre tvekluvenhet.
Ur samma förtvivlade situation räddade sig dominikanermunken
Thomas Campanella från Calabrien genom en saltomortal in i
Utopien och därifrån tillbaka igen till den spanska monarkien. Hans
liv och läror spegla tidevarvets hela förvirring. En
generalreformation var det han åstundade. »Solstaten» är en naturaliserad
medeltida teokrati. Religionen skulle bli statens själ. Campanella hade
dock en viss aning om vad den moderna staten skulle förmå genom
förbindelsen mellan militarism och vetenskap. Hans mest betydande
tanke i detta sammanhang torde vara den, att en härskande stat
måste rationellt utnyttja de underkuvade folken, på samma gång
tillfredsställa dem och intressera dem för det helas bestånd.
Befolkningsmaterialets beskaffenhet var ett av hans huvudproblem. Men
hans högsta ideal var ej den rationella maktstaten utan den rena, på
social gemenskap och rättfärdighet vilande kulturstaten, regerad av
filosofer och ideella intressen. Maktstaten förbereder kulturstaten.
Slutligen fann Campanella mannen, som skulle göra det i — kardinal
Richelieu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
