Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Helge Berglund: I Fru Justitias förgård - Berit Spong: I Östergyllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 51
plånade alla andra». Man kände inte så noga enskildheterna i hans
utvecklingsgång, men man visste att »han hade aldrig givit sig». Det
är draget av ständigt vaken, oppositionell misstänksamhet, som
framför allt dragit den i nervöst missnöje uppvuxna yngre generationen
till Strindberg och gjort honom till rörelsens andlige ledare. Kapitlet
om Strindbergs inverkan på den svenska arbetareungdomen har med
Oljelunds bok fått ett beaktansvärt tillskott av nytt och utan tvivel
fullt autentiskt material.
En debutant av tydlig begåvning är Helge Berglund, vilkens
novellsamling I Fru Justitias förgård utan fråga tillhör jullitteraturens
mera läsvärda böcker. Författaren, som uppenbarligen själv tillhör
juristfacket, har i novellistisk form behandlat en del motiv ur den för
utomstående föga kända värld, som reglerar samhällets och
individernas rättsförhållanden. Det är verkligen icke debutantberättelser i
vanlig bemärkelse som han presterar. Den psykologiska skildringen
vittnar oförtydbart om hans under det ämbetsmannamässiga arbetet
utvecklade förmåga att snabbt och säkert bedöma människor, och
språkets fasta, klart refererande hållning antyder grundlig förtrogenhet
med den goda svenska ämbetsstilen, vilken i själva verket, fastän
ofta kritiserad av okunniga dilettanter, utgör en av vår förvaltnings
oskattbara tillgångar. Några av Berglunds noveller äro visserligen
knappast mer än talangfullt berättade tingshistorier, till vilka man
nog i juristkretsar hört åtskilliga motstycken, men flera andra höja
sig till ett helt annat plan. Bland dessa må nämnas
Kriminalkonstapeln med dess konkreta, i all sin enkelhet gripande bild av
striden mellan samhället och den av slöheten och fegheten
understödda anarkien, Konsistorienotarien, som med sin verkligt strålande
humor utgör en hyllning åt självbehärskningen och sinnesnärvaron,
och Biskopen, en ypperligt given situationsbild, där den
ansvarsmedvetna kraften och det moraliska allvaret ställts i motsättning mot
självuppgivelsen och slappheten. Människokännedom, humor och
livserfarenhet utgöra grunden för Helge Berglunds noveller, och bättre
underlag kan väl en författare knappast ha.
Berit Spong, som för några år sedan debuterade med en
uppmärksammad diktsamling, framträder nu som prosaist med
novellbandet I Östergyllen. De goda egenskaper, som utmärkte hennes
lyrik, förneka sig icke heller i hennes prosaberättelser. Hon håller
sig till den värld, där hon själv har sina rötter och som hon
känner i grund och botten: östgötaslätten, den urgamla bondebygden,
och dess människor, bondgårdarnas och torparstugornas invånare
med deras kärva livserfarenhet och deras tysta, undertryckta känsloliv.
Över hennes skildringar vilar en prägel av sällsynt äkthet. Gestalter
och typer få hos henne en fasthet och en klarhet i linjerna som
om de avtecknade sig mot slättens vida, ljusa horisont. Med förkärlek
väljer hon motiv, som tangera det tragikomiska (De stulna skorna,
Abraham och grynkakan), men hon karrikerar aldrig; det som
intresserar henne är att få fram det djupt mänskliga, som ofta genom
livets underliga magi kan utlösas just ur dylika situationer. Ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
