Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Gösta Attorp: Barn av sin tid - Ivan Oljelund: Gröna riddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 LITTERATUR
En angenäm bekantskap är Gösta Attorps’ Barn av sin tid. Det
är alltid intressant att höra en ung intelligent person berätta om hur
han och hans jämnåriga se livet och världen, och i alldeles särskilt
hög grad gäller detta då det rör sig om en generation, som vuxit
till män under det sista decenniets bistra och upprörda år. Attorps
syftar visserligen icke särdeles djupt. Det är egentligen blott i
slutkapitlen som hans skildring får ett mera omfattande tidspsykologiskt
perspektiv; i de övriga partierna håller han sig tämligen konsekvent
på det realistiska planet och berättar egentligen mest för nöjet att
få berätta. Men man lyssnar i alla fall med intresse till vad han
har att säga. Det finns hos honom en kvickögd och frisk
iakttagelseförmåga och en sund humor, som verka avgjort sympatiskt.
Barndomsskildringarna äro gjorda, med lätt hand, känsligt, ibland nästan
ömt men aldrig sentimentalt. För övrigt minns man med nöje
två eller tre fint tecknade gossfigurer och några lustiga, måttfullt
karrikerade småstadstyper. Att här och var kommit med en del
likgiltiga detaljer, som i onödan tynga skildringen, är sant, men det
spelar egentligen inte så stor roll. Det väsentliga intrycket är i varje
fall fördelaktigt.
Även om Ivan Oljelunds Gröna riddare gäller, att den skulle
varit bättre om författaren övat en strängare censur på sitt eget
verk. Han berättar med knappast dolt självbiografiskt inslag om den
svenska ungsocialismens utvecklingsår och första organisationsperiod,
och med mycket intresse följer man hans skildringar av de unga
arbetarnas politiska diskussioner, deras studier och deras samvaro i
klubbar och kamratkretsar. Men berättelsen är alldeles för vidlyftig,
och bra mycket slagg har fått komma med. I stort sett är det
emellertid ett värdefullt stycke svensk samtidshistoria som författaren
skrivit. Många svårförklarliga drag i den svenska arbetarungdomens
mentalitet få sin förklaring genom Oljelunds skildringar. Det är
under konventiklar sådana som dem bokens huvudperson Daniel Utmark
deltar i på salen nr 4 i Folkets hus i den lilla industristaden
Smed-sala — alias Eskilstuna — som den svenska ungsocialismen fått sina
bestämmande drag: brist på sinne för proportioner, hetsig fanatism,
abstrakt och verklighetsfrämmande doktrinarism och blind
auktoritetstro. Det är tragikomiskt att se, med vilken litteratur de unga
arbetarpojkarna söka släcka sin bildningstörst: Krapotkin, Dostojevski
och Strindberg i brokig blandning med Biichners Kraft och materia
och doktor Anton Nyströms tvivelaktiga kulturhistoriska och
sexual-fysiologiska arbeten. Men skildringen av de ungas studieentusiasm
verkar äkta och djupt upplevad. Egendomlig är bilden av deras
förhållande till Strindberg. Daniel Utmark lär känna honom genom
Jäsningstiden och ett band av Blå boken — en tämligen originell
kombination, som man tycker borde ha belyst de oförmedlade
motsatserna i Strindbergs väsen och visat de unga hur svårt det är att
följa den Strindbergska tankens nyckfulla kroklinjer. Märkvärdigt
nog tycks man emellertid inom den unga generationen icke alls ha
märkt detta. »Strindberg blev avguden, den ende författaren, som ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
