Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Finska kultursträvanden under senaste halvsekel. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 WERNER SÖDERHJELM
redan 1860 prisbelönt för en dramatisk bearbetning av
Kalevala-hjalten Kullervos tragedi och sedan även som skapare av ett
bibliskt drama, Lea. En djupt teaterkunnig yngling och
Svärmare för en egen finsk scen, dr Kaarlo Bergbom, hade befordrat
Sockenskomakarne till tryck genom att — han var då 22 år
gammal — för egen del upptaga ett banklån för ändamålet. Han
satte i gång en föreställning av Lea år 1869 med en framstående
rikssvensk skådespelerska i huvudrollen, Hedvig Råå, vilken
läste den finska texten mekaniskt utantill. Tack vare henne
kom sålunda denna föreställning till stånd, från vilken den finska
teaterns födelse kan räknas. Man sökte nu genom en petition
vid lantdagen åt en finskspråkig scen vinna ett lika stort
statsunderstöd som den svenska teaterns, men förgäves; förslag att
på Nya teatern alternera med finska föreställningar avböjdes, och
häftig polemik uppstod. Då gjorde man som det gjorts i
skolfrågan: man bildade en garantiförening, penningar insamlades
åter kring hela landet, samma offervillighet mötte som förr, och
så kunde dr Bergbom draga ut med en liten trupp, bildad av
unga amatörer från sällskapsspektaklen. Från hösten 1872
cirkulerade den under några år i landsorten. Dess framgångar
eggade Bergbom, som också var livligt musikintresserad, att
grunda en stående finsk opera 1873. Den lyckades förträffligt
men kostade dock för mycket och måste 1879 nedläggas. Jag
tror ingen romantiskt nationell entusiasm övergått den som vid
dessa företag lades i dagen. Den stackars direktören, som själv
var dramatisk författare och hade god smak, men som föresatt
sig att icke förkväva en spirande litteratur genom hjärtlös
stränghet mot manuskripten, fick ett orimligt besvär med att förbättra,
delvis alldeles omarbeta de talrika inlämnade bidragen till
repertoaren. Viktigare likväl än den i varje fall anspråkslösa
originalalstringen blev det, att världslitteraturens största dramatiska
alster på grund av den nya scenens behov införlivades med
språket. I början av 80-talet vågade man sig på Shakespeare,
vars verk småningom fullständigt och ypperligt tolkats av Paavo
Cajander, och samtidigt blevo Ibsen och Björnson bofasta på
denna scen. Dukkehjemmet med Ida Aalberg som Nora vart
ett evenemang: teaterns konstnärliga nivå var nu sådan, att de
forna motståndarna måste tystna, och genom ett snabbt
framförande av stycken som detta, i vilket aktuella samfundsfrågor
så att säga slogos i halsen på var och en, blev den också på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
