Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Adolf Törneros’ brev. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADOLF TÖRNEROS’ RREV 379
den omisskännligt av hans egenart, om också själva uppslaget
kommit från någon bok. Vanligen är det hos Jean Paul han
gjort sina lyckligaste fynd. Det är omöjligt att ana sig till att
det så djupt personliga och med egna barndomsintryck
genom-vävda brevet från Eskilstuna (s. 154—159) ställvis är en fri
översättning av en sida i dennes Unsichtbare Loge, så fullkomligt har
eget och främmande smält samman. Samma sak är förhållandet
med hans finaste skapelser, Sylvesterbreven från 1824 och 1833
och drömmen om den yttersta domen från 1826. De höra alla
till samma rikt förgrenade idé- och stämningskomplex, vars
upphov får sökas i Jean Pauls underliga drömsyner — Rede des
toten Christus och andra — och i naturfilosofisk spekulation.
Men det är egendomligt att jämföra deras konstnärliga
behärskning och klarhet med förebildernas. Den invecklade symboliken
insinueras så stillsamt att den icke blir störande för en läsare
som är obevandrad i Schellingska spekulationer. Han kan nöja
sig med att lyssna till den utsökta ordkonsten i rader som dessa:
»den slokande vallmons hy breder sig öfver de ting man tänker
sig — inbillningen skapar sig landskaper, der solskenet är blekt
och blyglänsande, med omätliga vatten, der vågorna utan vind
flägta sig sjelfva i gång — •–––allt är halfslumrande och drömskt:
lifvet är en saturnalisk hvila — — —». Symboliken, som för
den nutida läsaren blivit ett stilla ackompanjemang till orden, är
dock förmer än en lek med former. I dessa monologer vid
metafysikens gränsmarker om tiden och evigheten har Törneros
uttalat sin djupaste övertygelse, sin ideella tro.
Den Törneros som vi lära känna i breven är icke alldeles
densamme som samtiden kände. För denna var han den
aktade, utomordentligt skicklige läraren och latinaren; endast den
närmaste vänkretsen visste, vilken drömmare han innerst inne
var. Det är högst ensidigt och vilseledande att göra honom
till en esteticerande njutningsmänniska, så omanligt spröd, att
Geijers avfall skulle varit nog att bringa honom döden.
Landquist har i den utmärkta levnadsteckning som inleder hans
upplaga — full av förståelse och fri från skråmässigt inskränkta
synpunkter — med rätta varnat för att »för naturälskaren och
vän-skapsdyrkaren förbise denna sida av hans person; den ger den
dess manliga prägel». Och han har med stor finhet sökt
argument för denna uppfattning just i Törneros’ estetiska avhandlingar.
Törneros har aldrig gjort väsen av sin pliktuppfyllelse — snarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
