Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30 mars 1926 - Det latinska Amerikas solidaritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 DAGENS FRÅGOR
av Brasilien, Uruguay, Peru, Bolivia och Ecuador samt av flertalet
av de central-amerikanska staterna. Neutrala förblevo däremot —
utom Mexiko — Colombia, Venezuela, Paraguay, Argentina och Chile.
Det sistnämnda landet intog för övrigt närmast en tyskvänlig hållning.
Däremot ha det latinska Amerikas samtliga stater, med undantag
av Mexiko och Ecuador, anslutit sig till Nationernas förbund. Det
torde för övrigt icke vara för mycket sagt att den sydamerikanska
världsdelens intresse för förbundet snarast stimulerades av U. S. Ars
avvisande hållning.
Inom förbundet har Brasilien allt sedan dess tillkomst spelat en
ganska betydande roll i egenskap av en av de ursprungliga
rådsmakterna. Dess politik har härvid hittills oftast följt i den franska
politikens kölvatten. Samtidigt har Brasilien emellertid konsekvent
företrätt anspråk på att betraktas som den sydamerikanska
förgrundsmakten. Detta anspråk söker sin grund i det obestridliga faktum,
att Brasilien är Syd-Amerikas största, folkrikaste och i fråga om
framtidsresurser rikaste stat. Däremot är landets såväl inre
homogenitet som politiska stabilitet svagare än exempelvis Chiles eller
Argentinas, vilka knappast heller torde vara villiga att erkänna
Brasilien som självskriven förespråkare för ett solidariskt Syd-Amerika.
Uruguays inval i rådet år 1922 vid sidan av Brasilien’ var bl. a. ett
uttryck för denna tendens. Syd-Amerikas ledande stater, d. v. s.
Brasilien, Uruguay, Argentina, Chile och Peru, torde för övrigt icke
heller vara benägna att godtaga Spaniens anspråk på att företräda
det latinska Amerikas intressen.
Nationernas förbund kan emellertid för Sy d-Amerikas del självfallet
icke få samma betydelse som för Europa. Den svåraste tvisten —
Tacna-Arica-konflikten — hänsköts icke heller till förbundets
avgörande, utan till U. S. A:s skiljedom. Som politiskt instrument
torde sålunda förbundet knappast komma att i någon större
utsträckning få träda i funktion för Syd-Amerikas del. Geneve är ur
Syd-Amerikas synpunkt snarast en lämplig motvikt mot Washington —
knappast mera.
Härtill kommer, att förbundets allmänna uppgifter för Amerikas del
i viss mån fyllas av egna organisationer. Främst bland dessa är
att märka den Pan-Amerikanska Unionen, ursprungligen stiftad 1890,
men omdanad med utvidgat program 1910. Unionen upprätthåller ett
institut i Washington och är en officiell sammanslutning, avsedd att
befordra rättsligt, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan alla
Amerikas stater.
Men det latinska Amerika har även framträtt som en egen
maktgrupp. »A-B-C-staterna» (Argentina, Brasilien och Chile) erbjödo sig
sålunda år 1916 att medla i tvisten mellan Mexiko och U. S. A.
Medlingsförsöket ledde visserligen ej till resultat, men det gemensamma
politiska framträdandet av dessa stater innebar likväl ett betydande
steg i riktning mot politisk solidaritet mellan Sydamerikas stater.
Och mycket tyder på att det latinska Amerika redan som en enhet
i denna obestämda form kan komma att utöva ett välgörande infly-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
