Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dante i ny svensk dräkt. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 O. WIESELGREN
skapsmannen Konrad Burdach, en forskare av enorm lärdom
och sällsport genomträngande historisk blick. Länge har man
förstått, att den hittills gängse uppfattningen i allt för hög grad
förenklat problemet och för ensidigt tagit fasta på den
antikva-riskt-filologiska sidan av renässansrörelsen. Den kulturströmning,
som vi kalla renässansen, var i själva verket vida mera
vittomfattande än så. Den söker ej blott, som det gängse uttrycket
lyder, återuppliva studiet av den antika konsten och litteraturen,
den söker nå fram till en sammanfattande förändring av hela
kulturen, en ideal sammansmältning av den svärmiskt beundrade
antikens storhet och den kristna samhällsordningen.
Ty att renässansrörelsen skulle vara till sitt väsen hednisk och
kristendomsfientlig är en ohållbar uppfattning. Själva renässansens
idé har liksom ordet självt sin rot i kristet-platonska tankekretsar,
och genom hela sin tillvaro bibehåller den djupast samma
prägel. Vad man från början hoppades på var en ny tid sådan
som den Virgilius siat om i sin fjärde eklog. Efter det
storm-fyllda trettonde seklet med dess väldiga kraftmätning mellan
Hohenstauferdynastien och påvestolen längtade man efter en
period av fred och stillhet, en tid präglad av samverkan mellan
alla skilda krafter till uppnående av ett nytt samhälle. Män
ville åstadkomma en renässans, en pånyttfödelse, fattad i biblisk
mening: den gamla verklighetens fyllande med ett nytt idealt
innehåll. Och samtidigt sökte man, för att gripa det andra av
tidens stora och bärande, ständigt återkommande begrepp, inleda
en reformation, ett återförande av en gång befintliga, fastän
sedermera upplösta och försvunna former. Tankar från
antikens diktare, främst Virgilius, förmäla sig i denna åskådning
med bibliska framtidsdrömmar från profeterna och
platonsk-augustinska tankeferment. Överallt möter man under trettonde
och fjortonde seklerna dessa tankar, hos den kalabriske, av
bysantinsk apokalyptik påverkade mystikern Joakim da Fiore, hos
Bonaventura och franciskanerspiritualerna, i Cola di Rienzos
brev och proklamationer, hos Rienzos beundrare Petrarca, som i
sin uppfattning så karaktäristiskt förenar antikt och augustiniskt,
i Thomas av Gelanos och Jacopone da Todis hymner och hos
många andra av tidens diktare och tänkare dessutom. Men
ingenstädes tonar det emot oss så rikt och fulltonigt som i Dantes
verk. Hos honom framträder hela det tankekomplex, som
behärskar tiden, i alla sina olika nyanser, filosofiskt, teologiskt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
