Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 11. 1925 - Frankrikes vånda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 DAGENS FRÅGOR
stabiliseringens väg. Man skall likväl ej göra sig alldeles säker, att
det ej trots allt blir slutet, ty hårdnackat motstånd mot stabilisering
leder lätt därhän, sårskilt för ett land i Frankrikes ställning. Både
för landets — d. v. s. dess värdefallaste befolkningslagers — och för
Europas skull måste man emellertid hoppas att det ej skall bli
lösningen, ty erfarenheten från Tysklands bana visar tillräckligt vilka
svårigheter den drar med sig också för saklös tredje man.
Sannolikast är väl också att man hejdar sig innan det gått därhän.
Då har man i stället vad som med ett något paradoxalt uttryck
kunde kalla den »hederliga» statsbankrutten, sålunda den öppna
nedskrivningen av statens skuldförbindelser, i stället för ödeläggelsen av
det penningvärde vari såväl de som alla andra fordringar och
skulder äro uttryckta. När misstron mot franska statens kredit tagit så
pass stark fart som den redan gjort, är det mycket svårt att
reducera skulden på någon annan väg, i synnerhet då man såsom i
Frankrike har garanterat obligationsinnehavarna skattefrihet både nu och
i framtiden och sålunda icke på en omväg kan minska deras
anspråk genom att beskatta räntorna. En annan väg har varit
tvångs-konvertering till lägre räntesats — blott ett annat uttryck för samma
åtgärd. Slutligen tillkommer som en lindrigare åtgärd, med uppgift
att blott för dagen bringa lättnad, en tvångsförlängning av
skuldförbindelserna till oförändrad räntesats. Det mesta av detta ingår i det
förslag" varpå det rekonstruerade kabinettet Painlevé stupade den 22
november. Om det betänkliga i allt detta kan ej råda mer än en
mening; men det utgör dock ett nytt bevis för människornas
oförmåga att tränga bakom skalet, då dessa åtgärder mött starkt ogillande
från håll, där man ej alls haft blicken öppen för att nedgången i
valutans köpkraft varit lika mycket eller mer av statsbankrutt och
samtidigt mycket annat betänkligt därutöver.
Den tredje vägen är de franska socialisternas: kapitalskattens, d. v. s.
den partiella kapitalkonfiskationens. Det är rent tekniskt en
svar-genomförd åtgärd, som sannolikt skulle öka den redan så mycket
fruktade och överklagade »kapitalflykten». Om den i princip är bättre
eller sämre än statsbankrutten är svårt att avgöra; för den talar,
att staten icke därigenom sviker sitt ord, men mot den, att
reduktionen drabbar allt sparande, också det som är odelat
’samhällsnyt-tigt, och därför sannolikt får djupgående verkningar för hela den
ekonomiska utvecklingen. I Painlevés förslag ingick den med en
statens inteckning på 15 % i de franska aktiebolagens tillgångar,
betecknande nog efter mönster av det servitut Dawesplanen har lagt
på det besegrade Tysklands olika anläggningar. Jämte övriga nya
skatteinkomster och ett anslag från den ordinarie budgeten skulle
beloppen ingå till en särskild, självstyrande amorteringsfond — allt
sedan den yngre Pitts dagar skolexemplet på ändamålslösa försök
att nedbringa en statsskuld, när man ej på annan väg har sörjt för
budgetöverskott och alltså ej har säkerställt sig mot att tvingas till
nya och vanligen ännu dyrare lån i utbyte mot dem man amorterat.
Återstår till sist: att nedbringa statsutgifterna och öka den nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
