Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 LITTERATUR
dornen om Geijers utveckling är så särskilt betydelsefullt, har skjutits
tämligen starkt i bakgrunden för analysen av de stora idéproblemén.
Vad Landquist givit oss är således icke en avslutande framställning
av Geijers liv och verk utan en studie över Geijer som historiker,
filosof och social tänkare.
Det sätt, på vilket Landquist löst denna sin uppgift, är emellertid
i högsta grad personligt och ur många hänseenden starkt avvikande
från eljest i vetenskapliga arbeten av detta slag tillämpade
grundsatser. På stringent komposition och konsekvens i materialets
gruppering har han lagt föga vikt. Vad som intresserat honom har
framför allt varit att framställa det Geijerska tänkandets inre
mekanism, att klarlägga idéernas växt och utveckling i Geijers väsen, hans
reaktion inför livets yttre företeelser och hans kamp för att nå fråm
till en teoretisk åskådning ägnad att bilda en fast utgångspunkt för
erfarenhetsanalysen. Därför griper han tämligen osystematiskt sitt
ämne från den ena sidan efter den andra utan att alltid göra klart
för sig huruvida det kronologiska sammanhanget eller händelsernas
faktiska förlopp medgiva ett dylikt förfaringssätt. Viktiga frågor, som
rimligtvis borde behandlats i första planet, exempelvis Geijers
förhållande till Goethe, ha på detta sätt blivit så gott som helt och hållet
bortglömda, under det åt en del politiska eller sociala detaljer ägnats
ett kanske överflödigt utrymme. Att så skett har emellertid, efter
vad man vid studiet av arbetet så småningom finner, sin särskilda
anledning. Landquists Geijermonografi är nämligen icke blott ett
vetenskapligt verk i vanlig mening; den är också, i likhet med vad
Geijers egen skrift om Thorild var, en »filosofisk och ofilosofisk
bekännelse». Som en röd tråd går genom hela framställningen en tendens
att visa upp hurusom Geijer till hela sih teoretiska läggning var en
representant för den åskådning, som i våra dagar dels framställts som
filosofisk teori av Bergson och hans skola, dels även utan direkta
systematiska former tillämpats inom det historiska tänkandets område
av Wilhelm Dilthey och Ernst Troeltsch. Gemensamt för dessa
idériktningar är försöket att genom en ny inställning av problemen
övervinna den determinism, som insmugglats i filosofien genom
förmedling av analogier övertagna från den teoretiska naturvetenskapen.
Den naturvetenskapliga kausalitetsprincipen är enligt Diltheys
uppfattning helt enkelt icke tillämplig på den historiska processen.
Historiens väsen är självständighet och frihet, och först i den mån det
inviduella livsförloppet närmar sig detta frihetens ideal får det
verkligt värde och positiv betydelse. Livets innehåll är ej heller bundet
av den kronologiska tiden, ty tillvarons största värden leva kvar med
oförminskad styrka alldeles oberoende av tidens matematiska förlopp
och kunna ofta nå sin kraftigaste utveckling under de mest
oberäknade yttre omständigheter. Den biologiskt inriktade världsåskådning,
som det nittonde århundradets stora naturvetenskapliga upptäckter
framkallade, saknade tillräcklig blick för den omedelbara andliga
historiska verkligheten och kom därför att tillämpa sina schematiska
grandsatser även på områden där dessa ej alls äga berättigande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
