Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 287
Därför måste filosofien draga upp en skarp och tydlig
demarkations-linje mellan vad som hör hemma under den absoluta kausalitetens
dom värj o och vad som faller inom den historiska verklighetens, det
andliga, fria skeendets område. Först på så sätt är det möjligt att
nå fram till en åskådning, som gör fall rättvisa åt vår tillvaros
djupaste och oförgängligaste värden.
Det är denna uppfattning som enligt Landquists mening bildar
kärnan i Geijers tankeliv och utgör det bärande elementet i hela
hans verksamhet. Han har för att söka stöd för sin teori
genomarbetat Geijers hela produktion och omsorgsfullt sammanställt allt vad
han tyckt sig finna tala till stöd för densamma. Det kan ej förnekas
att åtskilligt av vad han framlagt också väger synnerligen tungt.
Geijers blick på det historiska sammanhanget, hans starka känsla för
mystiken i historiens gåtfulla nyskapelseprocess, hans starka
betonande av det oberäkneliga, från kausalitetens band frigjorda i det
historiska förloppet, hans intensiva känsla för det förflutnas liv, allt detta
talar tydligt nog för riktigheten av Landquists uppfattning. Låt vara
att han här och var kanske ej tillräckligt beaktat de begreppsliga
divergenser, som förefinnas mellan våra dagars och dåtidens filosofiska
terminologi, i huvudsak pekar dock hans framställning utan tvivel i
rätt riktning. Att den ej på alla punkter är fullt klar kan ej
rättvisligen läggas enbart författaren till last, ty även Geijers åskådning
saknar för visso ej inkonsekvenser och luckor. Av sitt starka
temperament kom Geijer ej sällan att drivas ut över de gränser hans
eget tänkande utstakat, men i huvudsak bibehöll han dock samma
grunduppfattning, och intet vore oriktigare än att med utgångspunkt
i enstaka uttalanden söka förneka kontinuiteten och enhetligheten i
hans genetiskt-historiska betraktelsesätt. Det är en särskild förtjänst
hos Landquist att han med styrka framhävt just det häri framträdande,
djupt originella draget hos Geijer. I motsats mot sina tyska
föregångare är Geijer ingen abstrakt systembyggare utan alltigenom
em-piriker. Det intuitionsbegrepp, som framträder hos honom, är i
motsats mot vad som var fallet hos Schelling fast förankrat i den
omedelbara verkligheten. Landquists hela analys av den Geijerska
kunskapsläran och speciellt hans betonande av dess djupa betydelse
som moment i utvecklingen av hans personlighetsfilosofi är av allra
största intresse och rymmer viktiga synpunkter. Med ett
sammanfattande uttryck betecknar Landquist Geijers åskådning som intuitivistisk
empirism; termen är bildad för att framhålla hurusom Geijer nått
fråm till sin åskådning icke genom abstrakt analys utan genom
ständigt ökad och fördjupad konfrontation med den historiska
verkligheten. Beaktansvärd är också framställningen av Geijers förhållande
till Jacobi och parallellen mellan deras sätt att uppfatta
personlighetsprincipen. Vad däremot beträffar försöket att placera in Bergson i
den Geijerska tankelinjens fortsättning så må det stå för Landquists
egen räkning; om också inrymmande ett moment av sanning är det
dock svårt att utan reservation godtaga. Då passar Diltheys namn
bättre att knytas samman med Geijers. I riktig känsla härav har
20*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
