Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 283
lika målande kulturhistoriska enskildheter, och den då i alla kretsar
spridda Ny illustrerad tidning meddelade ofta i sin
varjehandaavdel-ning en mängd, utan tvivel även av Strindberg flitigt studerat material
i dessa ämnen. Det är säkerligen från detta håll han fått en ej ringa
del av sina uppslag. Uppgiften att ställa gångna tiders förgätna och
förbisedda vardagsliv fram i ljuset lockade honom särskilt därigenom
att han på så sätt fick ett önskat tillfälle att markera sin motsättning
mot och sin lust att gå utöver den tidigare, ensidigt statligt
inriktade och konsekvent abstrakt hållna historieskrivningen. Denna
genomgående tendens mot historisk realism har som sagt starkt
fäng-lat Strindberg, så starkt till och med att han alldeles icke kommit
att tänka på hur illa en romantiskt hypostaserad Scribesk
intrigörtyp som Gert bokpräntare passar i den verklighetspräglade miljö han
sökte skapa. Emellertid dyker under arbetets gång en ny tankekedja
upp hos honom. Han ser problemet som det väsentliga och skjuter
åt sidan de karaktäristiska detaljerna ända därhän att han — i
förordet till den version av dramat som insändes till Svenska
Akademien — förklarar sig avsiktligt ha lämnat åsido »lokalfärg, historisk
sanning och dylikt». Men konsekvent genomföres aldrig denna nya
teori. Det vilar över dramat i dess alla olika gestaltningar något
ofärdigt och fragmentariskt, vilket karaktäristiskt speglar de
lynnesdrag, som under den period verket koncipierades och utarbetades
kännetecknade dess upphovsman. Då Strindberg nedskriver
versupplagan har han även i fråga om den historiska realismen i viss mån
kapitulerat ; han använder tids- och lokalfärgen som effektmedel,
men mera korrekt, försiktigt och avslipat. Ej utan skäl jämför
Lamm versupplagans berömda klosterscener med de grannt
arrangerade historiska genrebilder, som samtidens målare älskade.
Tekniken innebär från Strindbergs utgångspunkt ett markant återfall i
en föråldrad och redan på tillbakagång stadd akademisk
skoltradi-tion. Strindbergs stora ungdomsverk har under årens lopp, som
Lamm påpekar, vuxit i fasthet och klarhet men tyvärr också under
reflexionens pressning förlorat så mycket av liv och kraft, att det
slutat med att i all sin "korrekthet bliva en smula ointressant.
Till denna utomordentligt givande och lärorika analys av Mäster
Olof sluter sig i Lamms arbete en studie över Strindbergs historiska
åttiotalsdramer. Intressant är här särskilt påpekandet av hurusom
redan i dessa dramer framträda en mängd av de idéer, som långt
senare komma att behärska Strindbergs produktion
(vedergällningsidéerna, den bittra samhällskritiken, synpunkterna på kvinnofrågan m. m.).
Ibsens inflytande behärskar formen, men den aktuella tendensen
anger innehållets ton. Men dessa element voro för disparata för att i
längden kunna förenas. I Herr Bengts hustru är den historiska
dräkten en fullständig anomali. Problemställningen är rent modern,
och behandlingen visar, att författaren numera i fråga om detaljtrohet
och lokalfärg lämnat alla hänsyn bakom sig. Han strävar mot ett
nytt mål: ett verkligt genomfört modernt naturalistiskt drama.
Med Fadren och Fröken Julie förverkligade Strindberg under åren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
