Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Två nya bidrag till svensk litteraturforskning. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 LITTERATUR
Gert bokpräntare, vilkens insats griper över samhällslivets alla
områden. Vid det utförda dramats slut är det Gert, som i tragisk
storhet går döden i möte, då Mäster Olof faller till föga för »ackordens
aand». Idéhistoriskt sett är det Buckle och Brandes, som framdrivit
denna omsvängning hos Strindberg. Det är det begynnande
åttiotalets socialradikala optimism som här klingar igenom. Låt Gert
bokpräntare dö för bödelns hand, de idéer han företrätt skola dock
leva kvar och i tidens fullbordan bryta fram till seger. För
författaren till prosaupplagan av Mäster Olof står den revolutionära
förkunnelsen som ett framtidens evangelium, för vilket intet offer är
stort nog. Det är denna tanke som skänker skådespelet dess
dramatiska kraft och dess gripande patos. Men det skulle ej dröja länge
förrän Strindberg även i fråga om de revolutionära idealen skulle
komma att ändra ståndpunkt. Mera ingående studier i Buckle
bringade honom i kontakt med den relativistiska åskådning, som bildar
bakgrunden till den engelske kulturhistorikerns sociala teorier, och i
den sista omarbetningen av Mäster Olof har detta sätt att uppfatta
historien på den ena punkten efter den andra slagit igenom, till stor
skada såväl för verkets psykologiska sanning som för dess
dramatiska enhetlighet. Författaren har löpt linan ut, han vet ej längre
vem som har rätt, idealisten, skeptikern, traditionalisten eller
revolutionären, och därför slutar också det hela i partie remise: det är
ingenting att göra annat än att som Gandide odla sin trädgård. Detta
blev resultatet av den utveckling, som några år tidigare börjat i den
hänsynslösa Ibsenska idealismens flammande tecken.
Vid sidan av förskjutningen i idéinnehållet går även en på sitt sätt
ej mindre intressant utveckling i fråga om den formella
behandlingen av stoffet. Från ungdomsdramernas abstrakta och
osjälvständiga stil med dess från olika förebilder nästan mekaniskt övertagna
och reproducerade stilelement arbetar sig Strindberg i Mäster Olof
fram till den direkt av Shakespeare inspirerade fria form, som han
sedermera i sina bästa historiska dramer skulle bringa till full
utveckling. Det är Brandes’ karaktäristik av Shakespeare som den
oöverträffade realistiske impressionisten som här spelat den avgörande
rollen för Strindberg. En liten detalj, påpekad av Lamm. ger en
roande illustration till detta. Brandes prisar Hotspurs tal inför
konungen i första akten av Henrik IV bland annat med anledning av
en där förekommande allusion på ett i äldre tider ofta använt
läkemedel under betonande av hur ett dylikt konkret faktum understödjer
illusionen och ger helhetsbilden ökat liv. I anslutning härtill har
Strindberg i Mäster Olof envisats med att söka få in en liknande
detalj och till slut efter många fruktlösa experiment infogat ett recept
på kryddat vin i munkarnas dialog i scenen vid moderns dödsbädd.
Detta sätt att skildra konkret och färgrikt roade honom så mycket,
att han momentant nästan glömde bort, att han egentligen hade ett
stort idédrama under arbete. Hela hans samtid och särskilt hans
kolleger i Kungliga Biblioteket — Harald Wieselgren, Christoffer
Eichhorn, Richard Bergström m. fl. — hyste ett starkt intresse just för dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
